Betyg: 4 av 6
John Hiatt gör det han alltid gjort: sjunger med gröt i munnen och klär sin stabila och välgjorda gubbrock i slitna rockjeans och bredbrättade countryhattar. Det är traditionellt och okomplicerat men samtidigt med ett visst tuggmotstånd som gör att den bilälskande amerikanen kommer undan med en banal bilhyllningslåt som Detroit made. Hiatt åtnjuter respekt såväl för text som musik men har aldrig lyckats ta klivet ut på de riktigt stora estraderna. Jag kan tycka att hans vresighet är rätt tjatig men frågan är om han inte ligger ovanligt rätt i tiden med sitt tjugoåttonde album.
