Betyg: 5 av 6

Wasting light är det bästa Foo Fighters gjort sedan 1997 års The colour and the shape. Drar man resonemanget ett snäpp längre så är Wasting light vad The colour and the shape aspirerade att vara, men då ännu inte hade resurserna att kunna bli.

Draget till sin spets innebär konstaterandet att de fyra Foo Fighters-album som släppts däremellan, så här med facit i hand, är totalt överflödiga. För även om Dave Grohl och hans kämpar fortsatt att spotta ur sig jeans och t-shirt-hits som Learn to fly, The pretender och Best of you, så är det just det konsekventa flytet på The colour and the shape som man väntat på ska upprepas ­sedan dess.

Foo Fighters är ett greatest hits-band utan riktigt ordentligt solida album. Och efter allt vad bandet pysslat med – det må vara ­polerad arenarock eller akustiska låtar – så är Wasting light det närmsta Foo Fighters kommer en klassisk fullängdare. För en sådan finns ännu inte i katalogen.

Det här är inget krystat hävdande av bandets eklektiska färdigheter, bara ett sammansatt och virilt album som man inte förväntar sig av skiva nummer sju med en samlingsplatta som föregående släpp. Grohl har landat där han hör hemma: i mellanrocken – de starkt melodiösa midtempolåtarna – och i en förträfflig känsla för refränger.

Utan att ta till en klyscha som att bandet skulle ha hittat tillbaka till sina rötter eller dylikt, så har leklusten och anspråkslösheten en alldeles för framskjuten position för att kunna ignoreras. Här lär både det faktum att skivan är inspelad analogt i Grohls källare, samt att gitarristen Pat Smear är tillbaka som fast medlem vara avgörande.

Som sämst kan Foo Fighters vara outhärdligt slätstrukna, och även svårgreppbara i sitt svävande mittemellan alla referenser – för mycket självdistans för de innerliga balladerna, och samtidigt för självmedvetet för de hårdare numren.

De fem första spåren på Wasting light är själva essensen av andra änden av Foo Fighters spekt­rum, där popmelodierna tycks hänga som klasar i en ­musikalisk lustgård. Hüsker ­Dü-sångaren Bob Mould gästar på Dear Rosemary, White limo ger utlopp för Grohls punklustar, medan Arlandria har skivans snyggaste och mest självklara refräng.

Både Bridge burning och efterföljande Rope har en smakfullhet i sin energi och fräscha uttryck, medan These days, som garanterat kommer bli en publikfavorit, tvärtemot känns som en standardlåt Grohl kan skriva i sömnen. Tristast är dock anonyma och lalliga Back & forth.

Som helhet är detta skivan som Foo Fighters borde ha gjort för länge sedan. Det var för väl att den äntligen kom.