Betyg: 6 av 6
Två svenska storsångare pryder rollistan till denna högklassiga utgåva, både Nina Stemme och Peter Mattei. Skivan spelades in vid två tillfällen under förra sommarens Lucernefestival med Claudio Abbado i spetsen för festivalens egen elitorkester, som är en förstärkt version av Mahler Chamber Orchestra. För de viktiga körpartierna svarar den berömda Arnold Schoenberg Chor från Wien.
Tatjana Gürbaca som utformade den halvkonsertanta iscensättningen har komprimerat den talade dialogen till helt korta rekapitulerande stycken, vilket nog passar bättre för skivutgåvan än det bör ha gjort på scenen. Under alla förhållanden lämpar sig Fidelio väl för konsertanta framföranden med tanke på hur i grunden idébaserat verket är, med sin lovprisning av de två storheterna humanitet och äktenskaplig kärlek.
Beethovens Fidelio står som en solitär, titanens enda opera, och tonsättarens ofullkomliga teatervana tar sig uttryck på flera sätt. Men de dramaturgiska bristerna skymmer inte att verket innehåller en del av operalitteraturens vackraste musik. Fidelio är skrivet för en publik som tänker själv, en hyllning till förnuft och medkänsla.
Fidelio är det namn den goda makan Leonore antar, när hon förklädd till en ung man försöker frita sin man Florestan, som sitter fängslad i en källarhåla. Till slut lyckas hon också med detta, efter ett deus ex machina-ingripande av ministern don Fernando.
Rollerna i Fidelio är ganska schematiskt uppbyggda och sångarna får själva bidra med psykologisk färgläggning. Nina Stemme gör Leonore till en påfallande stark, varmt kärleksfull kvinna, något vi redan kunnat höra i Stockholm där hon sjöng rollen i en helkonsertant version för två år sedan med Svenska Kammarorkestern. Efter Lucerneinspelningen har hon sedan sjungit den i London och i höst står La Scala på tur.
Det blir en intressant balans mellan henne och Jonas Kaufmanns känslige Florestan, vars förtvivlade aria i fängelsehålan framförs mycket gripande. Peter Matteis don Fernando har sammetsmjuk pondus och ställer gudalikt allt till rätta i slutscenen. I inledningens mer vardagliga kärleksgnabb gör Rachel Harnisch som Marzelline fina insatser och ett annat glädjeämne är Falk Struckmanns hotfullt skrämmande don Pizarro. Och inte ett ögonblick släpper Abbado kontrollen i denna detaljrikt skimrande inspelning.
