Betyg: 5 av 6
Instrumental popmusik är nio gånger av tio en ointressant självmotsägelse. Det är popmusik liksom, har du något att säga så säg det bara. Men det finns alltså undantag. Som på Det beslutande organet, där de instrumentala delarna är de allra bästa. Musiken är så avskalad och exakt att orden – som viftar och väsnas i förgrunden som unga pojkar i en skolaula – nästan skymmer bilderna. Det handlar om avstånd, om att längta bort (men inte nödvändigtvis till), om avlägsna, isolerade människor och instrument. Om en pedal steel som låter som om den spelas hundratals mil bort (i Nashville, visar det sig). Och så handlar det förmodligen en hel del om Olle Ljungström och Ingmar Bergman också.
