Betyg: 4 av 6
Vi måste tala lite om hur det sena 1980-talets kommersiella popmusik har fått ett sådant järngrepp om så mycket svensk musik. Så sent som förra veckan gav Loney Dear ut ett nytt glimrande album där produktionen ofta lät som irländska Clannad. Men: på bästa och mest moderna möjliga vis.
När Umeås Deportees nu ger ut sitt fjärde album vilar det också något av ett allmängiltigt, nästan generiskt, 80-tal över musiken. Men det måste påpekas att detta inte är en negativ reflektion. Fram tills alldeles nyligen var det ju den sista förbjudna musiken, självklart var det just då den var mogen att återerövras. Ja, pophistorien måste ständigt skrivas om.
Resultatet blir att Deportees försöker ta sin redan djupt kompetenta popmusik mot en just än mer kompetent popmusik. Precis som Peder Stenbergs lyrik som söker efter allt större empatiska sanningar om kärlek, livet, politik och gudstro.
Hela Islands & shores bärs upp på symboliska axelvaddar – samt en fin oljefatsduett med Lykke Li – och hotar hela tiden att blomma upp i en gigantisk Live Aid-refräng och en ömsint melodiös bombasm någonstans mellan A-ha och The Hooters.
Och ändå tränger medvetenheten igenom när gitarrslingan som inleder Medicate it right lika stiligt som – i sammanhanget – överraskande lyfts från NF Porters northern soulklassiker If I could only be sure.
