Betyg: 5 av 6

Vi var nog några stycken som undrade om det skulle bli några fler skivor från Depeche Mode efter Exciter som släpptes 2001. Hade sångaren Dave Gahan lyckats bättre med sin platta Paper monsters är det klart tveksamt om Playing the angel kommit till. Men nu gick det som det gick för Gahan och Depeche Mode är tillbaka med en skiva som kommer att göra alla gamla fans våta i byxan.
Tillsammans med producenten Ben Hillier (Doves, U2, Blur) har Andrew Fletcher, Martin Gore och Dave Gahan arbetat fram en skiva som står sig väl i jämförelse med bandets bästa alster.
De analoga syntarna får stort utrymme. Det fräser, kraschar och klånkar om Playing the angel. Det låter extremt elektroniskt och även brutalt bitvis. Gahan har skrivit tre låtar, resten står Gore för. Och inledningen med A pain that I‘m used to, John the revelator och Suffer well är urstark. Sedan kommer det mer. Damaged people, med sin Andrew Lloyd Webber-melodi, och Introspectre, som låt väldigt mycket Brian Eno, är det enda tveksamma här.
Martin Gore har sagt att Playing the angel bjuder på ”pain and suffering in various tempos”. Han skulle också ha kunnat säga att Playing the angel är bandets skarpaste skiva sedan Violator.