Betyg: 2 av 6
En av de viktigaste värdemätarna jag har när det gäller skivor är hur pass mycket jag lyssnar på en skiva efter att jag recenserat den. Ofta är det bråttom när man ska till att skriva vilket gör att man understundom hetsar upp sig för mycket eller för lite. En del plattor smyger sig på, andra är som ett tuggummi som bara smakar gott i fem sekunder.
Exciter har jag haft hemma länge. Ändå har jag inte spelat den frivilligt mer än ett par gånger. Ultra, Depeche Modes förra skiva, var jag snäll emot, inser jag när jag tittar på recensionen jag skrev då. För det är samma sak där, efter recensionen har den plattan inte hamnat i cd-n många gånger.
Rent allmänt gillar jag Depeche Mode. Martin Gore har skrivit massor av oförglömliga låtar. Dave Gahan har sedan sjungit dessa med helt rätt attityd. Så jag är inte på något vis anti bandet.
Ändå tvingas jag att konstatera att detta inte håller. Exciter är inte en viktig, spännande eller ens speciellt underhållande skiva. Gore bygger snygga stämningar, men det är stämningar han kan fixa till i sömnen eftersom de har varit grunden för Depeche Mode sedan mitten av 80-talet. Melodimässigt är det alltså tunt. Låtarna växer inte så som de riktigt stora Depeche-låtarna brukar göra. Här trampas det mest på.
Depeche Mode kanske bara har en formsvacka? Vi får hoppas det. Men om det är en formsvacka så är det en oroväckande lång sådan. Ultra visade sig vara en tunn skapelse. Den påföljande turnén 1998 var ett sömnpiller och så nu detta. Songs of faith and devotion kom 1993. Det är åtta år sedan, i popvärlden är det osannolikt lång tid. Fortsätter bandet i samma stil som under det senaste decenniet kan vi vänta en ny skiva om fyra, fem år. Frågan är om någon minns att Depeche faktiskt var ett bra band en gång i tiden då?
Lyssna hellre på: Mobile Homes: The world will listen.
