Den progressiva musikrörelsen – proggen alltså – må ha framstått som anarkistisk men var egentligen mycket välorganiserad. Med utgångspunkt i den första Gärdetfesten 1970 utvecklades en alternativ musikkultur organiserad kring både utövare och publik. Proggarnas egna skivbolag och distributionskanaler utgjorde en viktig del av rörelsen och bidrog starkt till det stora genomslag som man fick i det svenska samhället.
Bland de femtiotal skivbolag som fanns spridda över landet var MNW och Silence i Stockholm, Nacksving i Göteborg, Amalthea i Malmö och Manifest i Luleå de mest tongivande. MNW – Musiknätet Waxholm – var först och störst och firar i år fyrtioårsjubileum. Nu är det förstås länge sedan det utkom något intressant på etiketten men 70-talsutgivningen har med tiden kommit att bli en betydande del av vår svenska musikskatt.
I takt med att musikrörelsen partipolitiserade sig själv till döds förändrades fokus i MNW. Till en början hängde man med i det nya svenska musiklandskap som växte upp efter proggen och punken. Utgivningar med Tant Strul och Peter LeMarc låg helt rätt i tiden, men bolaget växte okontrollerat. De mycket tillkrånglade turer som följde efter att bolaget börsintroducerats 1998 är mer lämpade att analyseras i Näringslivsdelen än att återberättas en kort krönika. Men man kan konstatera att MNW tack och lov slutat upp med att släppa sjukt dåliga album med Roger Pontare och Bosson och istället helt gått in för att förvalta den fina katalog man förfogar över.
Fyrtioårsjubiléet är en del av detta förvaltande och firas med återutgivningar av tio album, boken Ljud från Waxholm, nyinspelningar av låtar ur MNW-katalogen (Retur Waxholm) och en festkonsert på Strand ikväll, onsdag. De tio skivor som plockats fram, med jättefina omslag som återskapar originalkonvoluten, kommer alla från 70-talet. Samtliga är värda att återupptäckas och speglar bredden på utgivningen. Sånger om kvinnor är en proggklassiker med en betydelse för kvinnokampen som knappast kan underskattas, men det är också musikaliskt lysande jazzig vispop som fungerar precis lika bra idag. Samma sak med NJA-gruppens Hör upp allt folk. Arbetarromantiken må vara överdrivet dramatiserad men bakom de tidstypiska formuleringarna finns mycket fina melodier.
Fast den allra största kulturgärningen är att Arbete & Fritids svåråtkomliga dubbel-lp Se upp för livet, från 1977, återutgetts som dubbel-cd. Med många lösa trådar utgör musiken en provkarta på den esoteriska proggens mångfacetterade uttryck, samtidigt som den tar ett djupt spadtag ner i den tyska kosmiska krautrocken.
