Cumbian var tills alldeles nyligen en exklusivt latinamerikansk stil, starkt diversifierad men nästan utan bäring på någon musik utanför kontinenten. Allt det har ändrats de senaste åren. Hur länge man hävdar att den utecklingen pågått beror lite på hur djupt nere i den internationella dansmusiken man har fingrarna. I Sverige har det inte märkts på allvar förrän i år, på diverse klubbar, med Selams minifestival och genom Södra teaterns konsertserie under hösten.

Kvällens akt, Super Guachin, avslutar den sistnämnda. De är en del av det argentinska Zizek-kollektivet, som skapat en helt egen undergenre med sin electronicavariant av den gamla dansmusiken.

Fast lite av grejen med cumbia är just att den lånar sig till så många stilar, att den enkla, jämnt betonade fyrtakten går att göra nästan vad som helst med. Och att man gör det. Så att cumbia kan vara så väl storsäljande smörsångare, traditionell dansmusik som två killar som byggt om vintagedatorer till instrument och applicerar tv-spelsestetik på den obligatoriska grundrytmen.

Super Guachin ser också ut som två datanördar, riktiga, inte på det där hipstersättet. Men beatet är allt annat än nördigt. Faktum är kombinationen av tv-spelsmelodier, det blippbloppiga soundet och cumbians superenkla rytm är perfekt. Den känns så naturlig att man börjar tänka att alla programmerare på 80-talet egentligen var cumbiafans.

Cumbian i sin tur ger den stadga som mycket av det som kallas 8-bitars- eller tv-spelsmusik saknar, och gör det hela till mycket bättre dansmusik. I visa stunder påminner duon om det mexikanska technobandet Nortec Collective, andra gånger låter de oväntat syntigt. De rappar också helt acceptabelt, men det är hela tiden tydligt vad de tycker är roligast och gör bäst. Nämligen de instrumentala bitar där de utvecklar beatet på en gameboy, använder en liten vit fjärrkontroll som effektpedal och spelar sparsamma melodier på ett pc-tangentbord ombyggt till keytar. Allt utan ett uns av ironi.