Betyg: 5 av 6
Det vilar en mjuk och fjäderlätt atmosfär över saxofonisten Charles Lloyds musik. Den är förförisk men kan också vara förledande. På flera av Lloyds sextiotalsskivor saknar jag för egen del en rotfastare attack. Det svävande svävar lätt iväg i ett uttryck utan fäste. Men allt föll på plats när Charles Lloyd började spela in för ECM för tjugo år sedan. Lättheten, tystnaderna och den öppnare andningen har smält samman i en organisk form, som skapar sin egen nödvändighet. Samspelet mellan Lloyd och pianisten Jason Moran tar form i en antydd, rytmisk rymd, lättheten blir intensivt förtätad.
