Betyg: 5 av 6
Få inspelningar finns på marknaden av Charles Ives fyra violinsonater. Violinisten Hilary Hahn attraherades i synnerhet av nr 3, som tar upp stämningar från Camp meetings i New England vid slutet av 1800-talet. Den livliga mellansatsen reflekterar ett möte, där enligt Ives både fötter, kropp och stämmor bidrar till begeistringen. Musik var för denne en social förmedlingslänk; konst och liv, högt och alldagligt skulle förenas. Den amerikanska musikens meste individualist blandar folk- och populärmusik med konstfull komplexitet, tonalt med atonalt. Duon sprider New England-atmosfär i tolkningar som känns välanalyserade, dock kunde pianosatsen (utförd på en Bösendorfer) ha fått en tydligare profil emellanåt.
