Agostino Steffani föddes i norra Italien 1654 och rekryterades redan som 13-åring till musiklivet vid hovet i München. Kanske, argumenterar musikvetarna som grävt fram källor om honom i texthäftet, är det därför som detta geni hamnat mellan stolarna i musikhistorien – varken Tyskland eller Italien har låtsas om honom riktigt som de borde. Men nu är han funnen, ett uppdrag (därav titeln) för av operavärldens största stjärnor, Cecilia Bartoli.

Varför någon blir känd och någon annan faller i glömska är inte helt enkelt att veta. Det är förstås ohistoriskt att lägga genistatus på Steffani och riktigare – som det också sakligare står – att hans musik skrevs för att roa hovfolket men inte för att spridas för en större publik.

Dessutom jobbade han som diplomat (spion! utropar skivbolagets pr-maskineri) och biskop, en synnerligen berest man som plockade upp olika nationella stilar och medlade såväl i kyrkan som i storpolitiken. Steffanis instrumentalmusik föregick Händels och enligt texthäftet gjorde han för den nordtyska operan vad Lully och Purcell gjorde i Paris och London. Skivtexten är mycket utförlig i att beskriva hans kompositionsstil, och säkert fyller inspelningen en lucka.

Så – är musiken något att ha då?

Ja. Det går inte att separera verken från utförandet, eftersom Bartoli gjort sångerna fullständigt till sina, men hon, gästen countertenoren Philippe Jaroussky, orkestern I Barocchisti och schweiziska radions kör lyckas verkligen övertyga om att denna glömda mästare är på samma nivå som sina generationskamrater.

Jag blir förhäxad av Bartolis brutala koloratur som spricker nere i låga registret, som i ”La cerasta più terrible” där också åskan går lös i slagverket. Och, andra sidan av myntet: en fullständigt knäckande mjukhet i kärleksariorna. ”Amami, e vederai” är tyst, så tyst, som om Bartoli och lutenisten sätter sina fingertoppar direkt mot ens arma hjärta. Till detta all den sötma som man kan önska ur barockinstrumenten. Och kören, när den kommer in i mitten av skivan är ljuvlig.

Utgivningen är extremt påkostad med inbunden cd-bok och en massa Youtube-filmer, ett spel ska komma på läsplatta och en hel deckare har skrivits i spåren. Inget av det har någon som helst inverkan på betyget, om något är all denna Da Vincikod-liknande marknadsföring irriterande – det är inspelningen som är fantastisk.