Teenage fanclub: Nye medlemmen Dave McGowan, som spelat med bandet live i fem år och för första gången medverkar på skiva, Gerard Love, Francis MacDonald, Raymond McGinley och Norman Blake.
Foto: Border
Betyg: 5 av 6
Under loppet av några intensiva veckor senhösten 1991 gav skivetiketten Creation i rask takt ut tre album som skulle forma hela det kommande decenniet.
Primal Screams Screamadelica, My Bloody Valentines Loveless och Teenage Fanclubs Bandwagonesque.
De två första tillhör än i dag, åtminstone i Storbritannien, pophistoriens moderna standardverk, oundvikliga hörnstenar som ritade ut nya riktningar för housemusikens roll i rocken respektive oceaniskt gitarroväsen.
Glasgows Teenage Fanclub bar sin otidsenligt gränslösa kärlek till The Byrds och Alex Chilton tryckt över hela bröstet och bäddade ner den i charmig men ironiskt larvig lyrik. Det fanns inte en chans att de någonsin skulle betyda lika mycket för någon som Primal Scream eller My Bloody Valentine.
Och sanningen, även retroaktivt, är att Bandwagonesqe inte formade någon annans 90-tal än Teenage Fanclubs. Albumet blev deras hitfyllda kvarnsten kring halsen, ett i grunden föråldrat, naivt och bredbent verk som de för varje skiva har ansträngt sig att fjärma sig från.
Med en sällan skådad ödmjukhet har de gjort en musikalisk resa som utgör en diametral motsats till alla rockens gängse regelböcker.
Som en spegelbild av livet har rockmusiken traditionsenligt en sorglig förmåga att vilja överkompensera sitt med åldern ökande midjemått med olika missriktade uttryck för pondus och virilitet.
Det är oftast då bluesinfluenserna kryper in i gitarrslingorna, hänger upp sin smaklösa hatt på en krok i hallen och envisas med att bära solglasögon inomhus.
I sin generation är Teenage Fanclub ett sällsynt undantag. Ända sedan 1995 års Grand Prix – fortfarande deras nästintill fulländade mästerverk – rör sig i stället deras karakteristiska harmonier och, i synnerhet, basisten Gerry Loves ångerfyllda melodier allt närmare en försiktig viskning och en återhållsam renhet.
Sist jag såg dem på en scen – för ungefär en månad sedan – spelade de ingenting från Bandwagonesque: ett lika modigt som nödvändigt ställningstagande.
De är ju helt andra människor i dag. Och med Shadows kisar de mot den låga höstsolens strålar längs Glasgows svartsmutsiga tegelväggar utan att någonsin behöva blicka bakåt.
