Betyg: 2 av 6
Körledar-Brolle har kammat upp luggen till något mera rockabilly-liknande. Nu handlar det om att se ut som Chris Isaak och sjunga personligt om sitt liv. Som en korsning av Patrik Isaksson och Mauro Scocco odlar han ett romantiskt utanförskap med stort engagemang.
Med textmässig hjälp – bland annat av Tomas Andersson Wij – levereras halsbrytande rim som blir ofrivilligt komiska i sin nästan desperata melankoli. Till Brolles försvar kan anföras en tydlig vilja att beröra och nå ut. Tyvärr förlorar han sig i ett passionerat uttryck som blir banalt och klibbigt.
