Betyg: 2 av 6

Under 90-talet ägde Brett Anderson och Suede varje tidning och varje klubb, varje ungt flick- och ambivalent pojkhjärta. Andersons solodebut, och förra årets uppföljare, blev katastrofsågade. Tiden känns alltså mer än mogen för en revansch. Nu blev det inte så. Istället valde Anderson att släppa elva låtar, knappt mer än skisser, som alla skulle funka bra i soundtracket till en fantasyfilm för barn. Wheatfields, som bland annat innehåller trolltrummor, träblås och en jojkande Anderson, är som gjord för flygscenerna i Den oändliga historien.