Betyg: 3 av 6
Jag älskar det här formatet. Om cd-skivan alls ska finnas kvar så är det på det här sättet, som en enkel digifile nerstoppad i en stor kartongförpackning tillsammans med ett rejält häfte fullt med bilder och texter.
Häftet, eller tidningen, som följer med In full regalia känns lite som om Rodeo skapat en påkostad kundtidning (förklarligt kanske, både formgivarna och redaktionsledningen kommer från magasinet) och innehåller, förutom just låttexter och bandfoton, också tidslinjer, intervjuer (Nina Persson tycker att Martin Axén är en duktig kock) och en Arkipedia (visste du att Ola Salo anklagats för att ha kissat på en katt?).
Förpackningen är också det mest progressiva med In full regalia. Skivan är, som vanligt med The Ark, 70-talsnostalgisk och låter dessutom väldigt mycket som en tonsatt syokonsulent: en snäll och välmenande men clueless vuxen i rockoperaversion. ”Våga vara den du är!” ”Dras inte med av vad andra personer gör!” ”De där häftiga killarna vill bara ha uppmärksamhet.” Allt till tonerna av Abba möter Queen. Det enda som saknas är något i stil med ”Om alla de andra barnen hoppade från Empire State Building, skulle du också göra det då?” kompat av piano och bombastiska stråkar.
Och eftersom bandets hela koncept går ut på att hylla dålig smak blir kritik ett moment 22. Att säga att plastpaljetter, Mungo Jerry-referenser och schlagerfestivaler är något dåligt verkar överflödigt – smaklösheten är ju själva poängen med The Ark. Men sedan när blev vi så postmoderna att det inte går att ogilla saker som är dåliga? Det håller ju inte. Vissa dåliga saker är helt enkelt bara inte så bra, vi behöver inte ta analysen längre än så. Falsettsång, överpretentiösa texter och rymdopera är i nittionio fall av hundra något vi borde låta musikhistorien ta hand om.
Något som däremot är intressant är varför den här helt igenom barntillåtna skivan kommer just nu. The Ark rasar mot moralhygien och likformighet, samtidigt är de så gott som helt könlösa och deras utanförskap verkar mest handla om rätten till en knasig frisyr. Om In full regalia är 10-talets sätt att uttrycka subversion så skulle 50-talet kunna komma på besök utan att ens ta med sig handspriten.
