Betyg: 2 av 6

I teorin är så mycket med REM:s 15:e album alldeles strålande. Inspelad i Berlins Hansa-studio med en gnistrande powerpophit i Mine smell like honey, mandolinerna är tillbaka, den mumlande monolog som Michael Stipe gör i avslutande Blue ackompanjerad av sin uppväxts förebild Patti Smith. Och han sjunger om Young Marble Giants.

Jag borde älska allt detta förbehållslöst. Åndå drabbas jag av ett brinnande ointresse. Trots att det låter just som REM ska göra. Till och med som jag själv – som fortfarande håller en REM-konsert i Toronto 1984 som en av de finaste jag någonsin har bevittnat – verkligen önskar att de ska låta.

Det är bara det att Collapse into now – precis som vanligt – är ännu en allt mindre angelägen skugga av en ensemble som inte lyckades ta ett enda felsteg under de tio år som ledde fram till 1992 års Automatic for the people. Som försvinnande få andra artister i modern tid tål de bara att jämföras med sig själva.

Och däri ligger också deras problem. Helt enkelt för att de en gång betydde så mycket.

Det är talande hur Michael Stipe i de intervjuer han har gett i samband med Collapse into now pratar så öppenhjärtigt om precis allt – utom om just REM:s musik. Det gör det svårt att inte nickande instämma när han i All the best sjunger raden it’s just like me to overstay my welcome.