Betyg: 5 av 6
Bob Hund har i teorin, men kanske inte alltid i praktiken, varit det kanske bästa svenska rockbandet sedan de dök upp på indiescenen för 17 år sedan.
Med en genomtänkt konceptuell strategi – som genomsyrat allt från pressreleaser, över omslag, till Jonas Jonassons fantastiska valrossmustasch – har de skickligt bibehållit sin integritet. Det är egentligen bara Bergman Rock, den internationella upplagan av gruppen, som floppat.
Det nya studioalbumet har som vanligt ett lysande omslag av Martin Kann. Ingen bild, bara en text som går ut på att Kann inte har någon omslagsidé. Det är ett omslag som når Dan Wolgers-nivå och borde generera ett Guldägg.
Musikaliskt sett introduceras kanske inte några nya element men det är tydligt att hunden som heter Bob finslipat sin popkonst så mycket att han lyft sig själv i kopplet upp till nästa nivå.
Gruppen tuggar i sig samtiden som en dokumentförstörare och spottar ut den till en sedvanligt retrofuturistisk rockmusik som låter manglande gitarrer möta bloppande syntar på ett skakigt operationsbord. Ljudbilden är analogt varm med perfekt separerade instrument under Thomas Öbergs uttrycksfulla skånska. Det starka titelspåret är i likhet med resten av spåren späckat med mångtydiga oneliners som ”ditt öde går in i en brandvägg”.
