Betyg: 3 av 6

Den brittiska herrtidningen Uncuts chefredaktör Allan Jones beskriver i sin femstjärniga recension av Together through life, Bob Dylans första nya studioalbum sedan 2006 års Modern times, hur musiken får honom att dansa, jubla och yla om vartannat.

Jag ser framför mig hur han upphetsat bankar sig själv i huvudet med en träklubba med tungan hängandes ända ner till golvet. Som en rockjournalistisk kusin till vargen i Tex Averys Red hot riding hood.

Själv har jag svårt att förstå hur den tungfotade bluesrocken i inledande Beyond here lies nothin’ eller det uråldrigt chauvinistiska countryvitsandet i My wife’s home town kan ha den effekten.

Men vid sidan av ordinär ålderdomsblues och referenser till Willie Dixon pågår det något betydligt mer älskvärt här i form av ett knippe bitterljuvt romantiska tex mex-melodier där en ständigt närvarande mandolin och den från Los Lobos inlånade David Hidalgos dragspel ypperligt accentuerar närmandet till Tijuana.

Det är också svårt att inte ögonblickligen känna hur dragspelets framträdande roll knyter nästan exakt likadana rosetter kring Dylans melodier som Al Koopers orgel gjorde i 60-talets mitt.

Alla texter – This dream of you undantagen – är skrivna tillsammans med Grateful Deads hovpoet Robert Hunter och fortsätter utforska vad som verkligen betyder något nu när the last part of the day is already gone.

Raden om hur den sista delen av dagen redan har passerat kommer från den lätt episka I feel a change coming on: albumets tveklösa centralpunkt. Inte för att världens samlade dylanologer kommer att älska hur han i den berättar att han lyssnar på Billy Joe Shaver och läser James Joyce utan bara för den hjärtvärmande texten om en tro på kärlek och tvåsamhet som det enda eftersträvansvärda i livet. Och hur alla textens vist formulerade lärdomar till synes helt obesvärat glider fram på den sparsammaste av soulmelodier och genast placerar sig jämsides Dylans finaste kärlekssånger. Även här är det Hidalgos fjäderlätta skuggfigurer på dragspelet som spräcker upp musiken med en sådan självklar auktoritet att det ibland känns som att lyssna på ett Los Lobos-album med Dylan som gästsångare.

Ömsom Corona, ömsom vatten.