I svart, glittrig top och matchande skor sätter sig Regina Spektor bakom sin enorma flygel. Redan efter att par låtar från nya skivan, Far, ropar någon ”Cello power!” åt cellisten. Regina Spektor skrattar, dricker exotiskt amerikanskt Fiji-vatten på flaska och svarar samma sak.

Men ibland blir det ändå lite kyligt exakt på scenen, särskilt när temperaturen i luften också sjunker, och allra mest närvarande är Spektor när hon själv, med en stor, turkos elgitarr i famnen, sjunger Bobbing for apples. När hon övergår i On the radio jublar publiken och jag är nära att bli nersprungen av en liten tjej – i gigantiska hörskelskydd – som når mig till armhålan. Sen sätter sig Regina Spektor vid flygeln igen, himlen öppnar sig, och det är plötsligt ett väldigt tungt jobb att vara kvar framför scenen.

Efter Regina Spektor, precis när det börjar mörkna, kliver The Killers upp på samma scen och blir de första som använder scenljuset fullt ut. Även på väldigt långt håll ser det tredimensionellt ut, och kanske gör det att bandet verkar ännu lite mer tvådimensionellt. Allra mest påminner de om en Hits for kids-version av Queen, fast utan hitsen, humorn och utstrålningen. Ibland går spelningen över gränsen mot det obehagliga som när ett av flera saxofonsolon skär genom kvällen.

När sångaren Brandon Flowers säger, ”Tack ni är en fantastisk publik”, låter det inte falskt: det låter som om han inte ens försöker mena det. De tomma poserna och det platoniska mellansnacket om svenska tjejers hår fyller 100 långa minuter. När bandet väl avslutar, med fantastiskt irriterande, och grammatiskt helt felaktiga, Human (”Are we human, or are we dancer?”), är det enda som bränner sig kvar på näthinnan just det fina ljuset. (Betyg: 2)

Nästan precis på minuten halv tolv släntrar Ludacris in på Pampas. Det är sydstatsrapparens första konsert i Sverige, och under de överdrivet stora svarta shortsen och den vita t-shirten har han samma typ av underställ som fotbollsspelare. Han är inte den enda som tycker det är kallt, och trots publikaktiviteter i stil med ”sträck ut långfingret åt andra sidan!” är det fortfarande en kamp att ens hålla sig på fötter framför scenen. Call & response under låtar som Act a fool och Area codes, samt en samplad Michael Jackson-kavalkad, hjälper för stunden, men trots god vilja och massor av folk märks den låga energinivån båda på marken och på scenen. Stand up är ju så klart en superhit, och det är också spännande att märka att rappare faktiskt är de enda amerikaner som använder svärord. (Betyg: 3)