Betyg: 3 av 6
Det finns uppenbarligen ett antal olika vägar att vandra för band som väljer att maskera sig. The Residents har lyckats lägga dimridåer runt sina identiteter ända sedan starten 1969 och släppt album som Not available under smålarviga teorier som deras ”theory of obscurity”, där skivorna skulle låsas in i bankvalv och släppas först när de hade glömts bort. Detta för att musiken skulle vara opåverkad av förväntningar och yttre influenser.
Sedan har vi Teddybears som valt en annan väg. Efter att ha startat som ett grindcore-band väljer de att nästan 20 år senare dra på sig tre björnmasker och släppa ett album som låter som en poppigare variant av ett gäng spår som aldrig kom med på det tillika maskerade bandet Daft Punks gamla Discovery från 2001. Ett av spåren har dessutom redan överexponerats i en tv-reklam. Båda dessa vägar är dock fascinerande, fast på radikalt olika vis.
Likheten mellan The Residents och Teddybears stannar vid att båda har figurativa bollar på huvudena, för de senare verkar i dansmusikens sympatiska anda sällan vara ute efter något mer än att ha ett litet partaj för stunden. Problemet med Devil’s music är dock att deras blandning av just Daft Punk och halvlyckade efterapningar som Justice tillsammans med en kvarhängande aura av Beastie Boys inte har kvar minsta fräschör.
Med gäster som Mapei, Cee-Lo och The Flaming Lips skulle man kunna dra paralleller till det senaste Gorillaz-albumet, men då får vi subtrahera Bobby Womack, den dubstep och det fritänkande som gjorde Plastic beach så underhållande. Popmelodierna finns där och är just så effektiva som sig bör i denna genre, men Teddybears sneglar snarare bakåt än framåt, vilket gör att albumet ganska snabbt förlorar sin spänst.
De ljuspunkter som finns är visserligen också bakåtsneglande, men på ett mer spännande vis. På Glow in the dark låter de som en uppdaterad variant på en instrumental b-sida från Ola Håkanssons gamla Secret Service, någonstans kring ett decennieskifte för 30 år sedan. Och på Cisum slived låter de som ett filmiskt samarbete mellan The Ventures och Jean-Michel Jarre, men båda dessa spår får tyvärr här mer rollen som instrumentala passager mellan olika hits.
Devil’s music är en fortsättning på den elektroniska bana de valde när de år 2000 släppte Rock’n’roll high school, men vad som redan då lät på gränsen till omodernt får här snarare en vintagekänsla. Något som, ofrivilligt eller ej, lustigt nog räddar delar av materialet.
