Betyg: 4 av 6
Delar av operan Trojanerna, Berlioz magnum opus i fem akter, gavs i Paris 1863. Uruppförandet, delat på två kvällar, skedde i Karlsruhe 1890. Som helaftonsföreställning gavs den först 1969, på Covent Garden.
Sedan dess har Trojanerna blivit tillgänglig i flera inspelningar på cd och dvd, den senaste en liveinspelning från Palau de les Arts i Valencia 2009 med den katalanska teatergruppen La Fura dels Baus. Denna startade som gatuteater och gör här bland annat mimscener och luftakrobatik. Valerij Gergiev, som tidigare dirigerat Berlioz opera Benvenuto Cellini, bidrar med sångare och balettdansare från Mariinskijteatern. Med resurser därifrån har han även framfört Trojanerna i Carnegie Hall.
Den unge Hector Berlioz hade, med hjälp av fadern, läst det romerska hjälteeposet Aeneiden, och tanken på att göra en opera över det fascinerande stoffet dök upp hos honom redan 1831. Men det var först åren 1856–1858 som han skrev musik och text, byggd på delar av Aeneiden och Shakespeares Köpmannen i Venedig.
Formen togs från den franska grand opéra, som var anpassad till 1800-talets uppåtsträvande borgarklass, med ett överdåd av teatermaskineri, balettscener, stora rollbesättningar och mäktig musik. Men Berlioz fyllde denna form med upphöjdhet och allvar.
Något motverkas denna hans seriösa hållning i Valenciauppsättningen, där ljusspel, video, svävande aktörer med mera används för att åstadkomma ett spektakel. Den trojanska hästen blir länken till nuet, dubbeltydigheten utnyttjas, en virusvarning dyker upp på skärmarna, vår civilisation är hotad, av virus och datamaskar. Uppsättningens trojanska häst liknar ett monster, och i olika scener förekommer stora maskliknande dekorationer.
Didos palats är en partikelaccelerator, en mellanstation på vägen mot den nya civilisation som människan måste finna efter det tekniska sammanbrottet.
Onekligen är detta en både underhållande och tänkvärd version av Trojanerna, dock tar man den kanske inte helt seriöst. Övertygande insatser av Lance Ryan som Aeneas, Daniela Barcellona som Dido och Elisabete Matos som Kassandra, därtill ett kompetent orkesterspel under Gergiev.
