Betyg: 4 av 6
Det här rör sig ursprungligen om ett missförstånd.
Medan Baltimore-duon Beach House hade låst in sig i en studio där de lade ner sin själ i slutförandet av detta deras tredje album bestämde vi – en majoritet av USA:s och Storbritanniens intressantaste musikaliska spjutspetsbloggar och jag – att den modernaste och finaste popmusiken undantagslöst skulle utspela sig strax under vattenytan eller i alla fall på stranden med en surfbräda under armen. Den skulle kännas som om den hade fullt upp med att försöka ta Baddaren, lära sig koka kaffe under en brygga och annektera söta melodier från doowop, ett purungt Beach Boys eller direkt från Rockaway Beach. Allt handlade om sommarblekt oväsen med solsken i blick. Och allt hette så och såg så ut. Beach House hade ett namn och en titel på sitt kommande album som passade in perfekt där. Mellan Best Coast, Washed Out och Wavves.
Men duon, Victoria Legrand och Alex Scally, har egentligen inte det minsta gemensamt med någon amatörmässigt charmig undervattenspop. Teen Dream är episk och vidöppet ambitiös rockmusik baserad kring Legrands imponerande instrument till röst som ovanför de intrikata arrangemangen lika ofta för tankarna till Dions sorgliga Born to be with you, till Galaxie 500 som till Grizzly Bears historietyngda kammarmusik. Här finns inget som minner om en mysig sommarstuga. Teen dream låter snarare – och det här får jag ytterst sällan möjlighet att skriva – som en katedral med jetlag. Allting sker i slow motion och gör det på allra största allvar, ett allvar som ibland är svårförsvarbart när texterna handlar om zebror eller om Norge. Vad än Victoria Legrand sjunger om levererar hon varje ord med en röst lika djup som Chers i 1970-talets mitt eller som om The Ronettes hade fått fortsätta göra musik tillsammans i minst femton år till. Men likt Grizzly Bears Vecka-timest för ett år sedan har Beach House tagit ett lika gigantiskt kliv framåt från sina första två trevande album. Och ju mer man lever med musiken desto mer börjar deras bandnamn anta en ny innebörd. Man kan verkligen se hur Legrand och Scally öppnar alla dörrar och fönster som vetter ut mot ett ändlöst hav. Båda pekar de mot den grå horisonten och tänker exakt samma sak: Dit ska vi. Ända dit bort.
