Betyg: 4 av 6
Nya plattan, The Hungry saw, har sina stunder. Bandet känns igen. Det är sotad romantik, Jacques Brel-vibrato och melodier som antagligen fungerar bäst framåt småtimmarna. Ljudbilden är något mer sparsmakad än tidigare, men det klär gruppen och gör skivan bättre än turnépremiären på Debaser Medis.
Från början både låter och ser det emellertid engagerat ut. De har med sig både blås- och stråksektion. Sådant ger pluspoäng i min bok och välbehövlig laddning till musiken. Men konserten blir lätt stillastående, lyssnar man inte helt koncentrerat slutar det i easy listening. Tindersticks tassar fram i samma mjuka midtempo, har ofta ackordgångar som påminner om varandra och Stuart Staples attackerar sina texter på ett likartat vis mest hela tiden.
Gruppen har en mycket hängiven publik och de är tysta som möss och tindrar med ögonen under hela spelningen. Deras förtjusning är dock inte min. Nog kan jag uppskatta dragen av kammarpop, alltså småjazziga popmelodier smyckade med mycket klaviatur, stråkar och blås.
Men jag går helt klart hellre hem och sätter på en gammal skiva med Scott Walker, mästaren i genren, än en platta med Tindersticks.
