Betyg: 5 av 6
Från Elin Larsson Group till trion BangBang, det innebär något av ett lappkast. Elin Larsson prövar vitt skilda stämningar och uttryck i ett fritt fabulerande som utgör en provkarta på hur man kan använda en saxofon, i det här fallet tenor- och sopransaxofon. Melodiken (nåja, det här är inga sånger precis) har arketypisk karaktär med vändningar som är igenkännbara och därmed blir välbekanta. Elin Larssons främste inspiratör är Wayne Shorter men här gör sig också John Coltrane påmind. En lång dialog mellan Stefan Stenbergs kontrabas och Johan Käcks trummor skiljer ut sig, för huvudsakligen rör det sig om ett ensemblespel med saxofonen i förgrunden.
