Betyg: 2 av 6

Nyheten att Jay-Z och Kanye West, två av 2000-talets mest betydelsefulla rappare, slagit sig ihop och bildat en grupp hade inneburit årets viktigaste och mest emotsedda rapsamarbete – för åtta år sedan. 2011 känns samarbetet mindre spännande, främst därför att Jay-Z inte har levererat något kvalitativt sedan The Black Album år 2003 och därefter gjort sig mindre relevant för varje album.

Att de två till slut gått ihop till en duo är emellertid en naturlig fortsättning på den symbios som har präglat deras karriärer i snart ett decennium och som resulterat i att Kanye West står bakom några av Jay-Z:s största hits: Izzo (HOVA), Heart of the city (Ain´t no love) och att Wests samtliga soloalbum är släppta på Jay-Z:s skivbolag Roc-A-Fella.

En förhoppning är att Kanye West ska ha inspirerat Jay-Z till en kreativ nytändning, vilket i sin tur skulle kunna sporra hans egen förmåga, men det är en önsketanke som avfärdas redan i öppningsspåren. Det intetsägande beatet och den själlösa rappen i inledande No church in the wild sätter tonen för hela albumet som rakt igenom utvecklas till en besvikelse när den ena låten efter den andra havererar.

Faktum är att de båda två rappar så dåligt att jag måste stämma av mot texterna i albumkonvolutet för att se om jag verkligen hört rätt. De många nödrimmen överträffar varandra i banalitet och det saknas flyt såväl i tempo som i dynamiken mellan dem.

Första singeln HAM, som pulserar av uppdämd energi och ett tungt beat med mycket bas, utgör ett undantag. Visserligen går det inte annat än att älska den upp-vridna powerballadrefrängen i How I love you, men då den samplats från Cassius helt utan förädling eller uppdatering finns det ingen anledning att låta dem ta åt sig äran för den.

Albumtiteln Watch the throne ska givetvis tolkas som att Jay-Z och Kanye West själva vakar över en hiphoptron som de anser sig sitta bekvämt på. Men efter deras obefintliga prestationer på det här albumet vore en sanningsenligare tolkning att de står vid sidan om, för att vakta den åtråvärda positionen åt någon annan – ur den nya rapgenerationen. Vem det är återstår att se.