Betyg: 3 av 6
Autisternas andra album pryds av ett underbart flygfoto i femtiotalsbleka färger. Det känns på något sätt kongenialt med den mycket svenska indiepop som här utgör en logisk fortsättning på gruppens tre år gamla debut. Då som nu skriver Per-Olof Stjärnerud urtypiska indiepopsånger om att vara arbetslös och den där eviga längtan bort någonstans. Lite mer överraskande är sången om att som pensionär sitta i kökssoffan och vänta på ”hemtjänstflickorna”. Anslaget är så troskyldigt naivt att man nästan skruvar på sig men ändå vill utdela en guldstjärna. Synd bara att Mattias Glavå-produktionen poängterar det svajiga och det jämntjocka i gruppens musik.
