Betyg: 1 av 6
Om vi för ett ögonblick försöker bortse från hur enormt älskad Per Gessle – både som soloartist och med Gyllene Tider – är hemma i Sverige samt glädjen över att Marie Fredriksson och hennes röst åter är vid god vigör, så försöker jag, medan jag lyssnar, betrakta Charm school ur ett lite bredare internationellt perspektiv.
Vilken annan kittlande händelse skulle ett nytt Roxette-album år 2011 egentligen kunna jämföras med? Ett återförenat T’Pau? Paul Hardcastles återkomst? En Climie Fisher-turné? Precis som dessa tre spontana exempel är det första som slår en hur oerhört svårt det är att engagera sig i Charm school. Det andra som slår en är att det knappast bara gäller oss som försöker lyssna.
Exakt ett decennium efter Roxettes redan då fåfänga återupplivningsförsök med albumet Room service lyckas Charm school sprida ett brinnande ointresse över hela det rum där musiken spelas ur högtalarna. Jag försöker lyssna utan några förutfattade meningar, gör mitt yttersta för att lägga all eventuell cynism åt sidan.
Men resultatet blir detsamma hur jag än kämpar. Under varje melodi, varje kantaktigt överproducerat riff och den genomgående omoderna acceptansen av att man är för evigt fast i det sena åttiotalets syn på ”klassisk pop” kan man inte låta bli att ställa sig frågan: varför?
Det är så dämpat. Så präglat av en nästan fascinerande överflödighet. Ofta kommer jag på mig själv med att fundera över hur det finns för mycket popmusik för att någonsin kunna hitta ett enda skäl till det här albumets existensberättigande.
Om vi ska studera Gessle som professionell hantverkare av hits så är Charm School fylld av öppningsrader och enstaka första verser med hans sedvanliga känsla för att fånga en radiopublik. Men varje gång – den här gången utan ett enda undantag – rinner ansatserna ut i ett småpömsigt ingenting.
I sammanhanget står den spröda popbagatellen Dream on (som med en personlig svensk text troligen skulle vara alldeles utmärkt) och den lekfullt Electric Light Orchestra-anstrukna After all ut som vardagliga små mästerverk. Men någonstans i dem, inte minst i Gessles återhållsamma ”yeah, yeah, yeah” i Dream on, kan man – om man anstränger sig oproportionerligt hårt – försöka låtsas att hans så dokumenterade kärlek till pophistorien fortfarande bultar någonstans under den djupt omotiverade och osammanhängande produkt som kanske mer än något annat saknar just det som titeln anspelar på: charm.
