Betyg: 4 av 6
Brittiska syskongruppen The Magic Numbers gick med sitt självbetitlade debutalbum blixtsnabbt från att vara en medie- och blogghajp till att bli så folkligt förankrade som en indiegrupp kan bli. Här i Sverige var uppskattningen så ömsesidig att man nästan kunde tro att gruppen var svensk. Spelningarna var lika många som artiklarna om de långhåriga syskonparen Stodart och Gannons favorithäng i Stockholm.
Fem år och ytterligare ett album senare är det dags för det tredje albumet. Det ”svåra” album där det inte längre finns någon framgångsvåg att surfa på och där det är upp till bevis som gäller.
Albumet har genomgående mötts med en viss skepsis både här hemma och utomlands men jag tycker att The Magic Numbers klarar sig bra genom att låta producenten Valgeir Sigur∂sson försiktigt modernisera och fluffa till deras brittiska softrock ytterligare ett snäpp. Inte minst har några utvalda sånger vunnit stort på den melankoliska guldkant som Robert Kirbys mycket vackra stråkarrangemang gett.
Kirby, som gick bort förra året och bland annat arrangerat Nick Drakes legendariska album Five leaves left och Bryter layter, ges något av en hyllning när hans frilagda stråkar till inledande The Pulse inkluderats som ett dolt avslutande spår. Det är också Kirbys magiska orkesterarrangemang som spelar den progrockiga huvudrollen i Dreams of revelation.
Annars är det lika genomarbetat mysigt och varmt melankoliskt som på de två tidigare albumen. Man kan höra en ambition att utveckla sångstrukturerna och skapa en större dynamik samtidigt som det homogena soundet bibehållits. Det är också tydligt att bandet denna gång även tagit till sig popmusikaliska innovationer inte bara från 60-talet. Det märks särskilt i den silkeslent 70-talssouliga The song that no one knows. Där finns ett för gruppen mycket lämpligt spår att vandra vidare på.
Det skulle inte vara The Magic Numbers om inte Romeo Stodarts skäggigt nallebjörnsmjuka stämma låg i förgrunden, stöttad av Michelle Stodarts och Angela Gannons stämsång, men jag gillar verkligen att Michelle och Angela tar över helt i den skönt studsiga Throwing my heart away.
