Betyg: 3 av 6
Ryan Adams har jobbat hårt på att göra sig omöjlig. Dels genom konstiga och slarvigt gjorda skivor i stor mängd, dels genom ett klassiskt vingligt rock’n’roll-liv. Nu är han tillbaka, vet inte för vilken gång i ordningen, med ett album som känns mer fokuserat än på länge. Den 36-årige amerikanen har alltid varit och är fortfarande en lika skicklig låtsnickare som låttjuv. Man kan alltså lätt bocka av Bob Dylan, Neil Young, Gram Parsons och Jackson Browne under lyssningen men det kan man möjligen tolerera då influenserna är så snyggt maskerade. Att Norah Jones är med på mer än ett hörn känns helt logiskt; de delar ett tillbakalutat, nästan sömnigt, musikaliskt uttryck.
