Betyg: 4 av 6
Det är något i Alex Turners röst som ursäktar vad han än utsätter den för. Den besitter en bortkommen och tafatt charm som inte ens Josh Homme lyckades slipa bort på deras ökenmetal-utflykt för två år sedan. På de två första albumen var det Turners texter om Sheffields sämsta kebabhak som stod i fokus, på det tredje var de plötsligt ersatta av svårt krystad riffglädje. Men nu koncentrerar sig Arctic Monkeys äntligen på en oklanderlig, strikt nordengelsk och tårögt nostalgisk popmusik. Som om de hade tagit sitt förnuft till fånga. Undantaget är den djupt pinsamma Brick by brick, en komposition så katastrofalt hemsk att jag rodnar och skäms bara jag skriver titeln.
