Betyg: 3 av 6
Intentionen var att låta hiphop-verser möta indie-refränger i en fungerande symbios men Anton Kristianssons första album är snarare en poesiuppläsning med djupt spretiga ackompanjemang där väl valda lokala gästsångare agerar skyddsänglar varje gång de lyriska pretentionerna är hotfullt nära att stegras för högt. Men när Kristiansson i Lilla London ber på sina bara knän att någon ska ta honom därifrån – och gör det över gitarrerna från Broder Daniels I’ll be gone – fångar han plötsligt precis hur en blåsig och kall västsvensk hamnstad låter och känns senvintern 2011. Frågan är om någon har tonsatt Göteborg med samma eftertryck sedan Håkan Hellströms debutsingel?
