Något hade förändrats. Jag märkte det direkt på morgonen när jag som vanligt öppnade dörren och klev rakt ut kaoset som är Sergels torg. Tyglarna hade släppts, nu var det återigen tillåtet att affischera var som helst.

Precis där Drottninggatan nosar på Kulturhuset, i bakfickeplånböckernas Bermudatriangel, brukar Cirkus Maximum, Beatlesklubb på Stampen och lappar från galningar samsa om en enda gratis affischplats stor som en modern tv-apparat.

Men nu hade allt ändrats. Torget hade proppats fullt av affischer med politiker så photoshoppat leende att de får Runar Søgaard att se uppriktig ut.

Äntligen, tänkte jag. Äntligen kommer jag, som inte bor på Södermalm och som blir paranoid av Facebook, också att få reda på när det är bra konserter. Jag kastade mig på telefonen till Trafikkontoret för att tacka, och gissa vad? Affischeringsförbudet är kvar.

I alla fall hälften av affischerna på Sergels torg, och överallt annars i Stockholm, har satts upp av de partier som själva, sedan 2007, varit med och uppmuntrat till ordning och reda på stan och till tuffare tag mot skadegörelse, vilket illegal affischering räknas som.

Det jag inte förstår är hur de 110 gratis affischplatser som Stockholms hundratals kulturföreningar får nöja sig med under resten av året inte räcker åt sju–åtta partier i några veckor? Precis som när EMA och Live Nation (och alla de där andra som säljer biljetter för 600 kronor styck till lokaler där inte ens kranvattnet på toaletten är gratis) går fria från straff när de besudlar stan med Santana-affischer, på samma sätt klarar sig de politiska partierna. Det är killen med tejprullen som åker dit.

Därför kan jag bara tolka det här som att Stockholms politiker från och med den här sekunden har utökat affischeringsmöjligheterna med 1000 procent, och att jag i framtiden kommer att vara den första som får reda på när Savage-Thomas bokat något galet punkband, när What We Do Is Secret-Joel lyckats locka hit ännu en skev, bortglömd hjälte, och när Blod Och Svärd har nästa fest. Vad roligt vi kommer att ha. Och tänk så många nya affischnerplockningsjobb det blir.

Elin Unnes är musikrecensent i Svenska Dagbladet.