Jag har sett Angelique Kidjo flera gånger live, men alltid blivit aningen missnöjd. Det har varit på festivaler och stora scener, ett format som hon visserligen behärskar väl men som också lyfter fram de allra sämsta aspekterna av hennes musik, allt det som saknar motstånd och som känns uttänkt just för galor och kommersiell radio. Ja, i länder där kommersiell radio kan tänka sig att spela något med afrikansk anstrykning vill säga.

På ett ställe som Göta Källare framstår Kidjo som en delvis annan artist, mer som en nattklubbsdrottning av det gamla slaget, inte minst i en utmärkt version av Petite fleur där hon kompas av akustisk bas.

Sidney Bechets gamla hit är långt ifrån den enda covern under kvällen. Många kommer från hennes senaste skiva Oyo som är ett slags tillbakablick på, och afrikanisering av, den musik som inspirerat henne under uppväxten. Ofta handlar det om soul, men även om Bollywood och Santana. Resultatet är väldigt ojämnt. I Curtis Mayfields Move on up finns till exempel redan de afrikanska slagverken, Kidjo betonar dem bara mer, samtidigt som hon gör rytmen rakare och mer modern. Covern på Aretha Franklins Baby I love you är däremot typexemplet på en helt meningslös tolkning, en som inte tillför något väsentligt nytt, men däremot tar bort. Här är både kompet och sången mindre distinkt än i originalet.

Så fortsätter det, bra och dåligt om vartannat men som helhet betydligt mer meningsfullt än de där festivalspelningarna. Med ett litet band och på en liten scen kan Kidjo sjunga nyanserat och detaljerna i hennes musik går fram på ett sätt jag inte hört tidigare. Men det gör också det grundläggande problemet tydligare, nämligen att låtmaterialet, både tolkningar och egna kompositioner, håller ojämn nivå.