Betyg: 4 av 6
Även om det här är Tomas Andersson Wijs hittills bästa album kan jag inte låta bli att längta efter att han bara någon enda gång släppte det högstämda allvaret. Bara tramsade om något ovidkommande. Det skulle mildra det malande draget och berika dynamiken.
Att det ändå blivit så bra denna gång måste till viss del tillskrivas producenten och medkompositören Andreas Mattsson. Texterna, eller ska vi säga berättelserna, är omisskännligt skrivna av Andersson Wij men de bästa melodierna, som soulballaden Kärlek 95, har de skapat tillsammans.
Det här är episk svensk popmusik stadigt förankrad i 90-talet. Särskilt de eleganta produktioner som signerades av Johan Ekelund. Att hans Ratata-kollega Mauro Scocco flimrar förbi i Långa vägen hem är ingen tillfällighet.
