Minns du första gången du hörde The Runaways? Jag var 17 och hade följt med en äldre kille hem för att kolla hans Velvet Underground-original (inget ”nudge, nudge, wink, wink”, det var verkligen vad vi skulle göra). Jag satt skräddare på sängen i den lilla ettan medan solen gick upp och han spelade skivor, framrotade ur lägenhetens enda garderob (han använde den som skivlager).
Vi lyssnade på Arthur Lees Love och bråkade lillgammalt om huruvida Velvet Underground-skivan Squeeze verkligen skulle ha samlarvärde, eftersom ingen originalmedlem var kvar. Jag var, och det visste jag, en liten farbror fångad i en tonårsflickas kropp. Sen tog min farbrorskompis fram en skiva med The Runaways, sa att jag måste höra deras version på Rock & roll, och allt förändrades.
Han gav mig omslaget och det var som att stirra in i elden. För varje sekund såg jag något nytt, ännu mer spännande. Hur kunde de här tjejerna, i min ålder, med konstiga, stubbiga frisyrer, nästan helt uppknäppta skjortor och något i blicken som sa att de skulle spöa skiten ur en lastbilschaufför, spela den här musiken? Hur kunde det gå 17 år innan jag fick reda på det?
Allt var annorlunda efter det. Jag upptäckte Bikini Kill, Wendy O Williams, Lisa Carvers Rollerderby och sen fanns det liksom ingen återvändo.
Imorse kurade jag upp i soffan, kopplade datorn till tv:n och såg trailern för The Runaways-filmen igen, för kanske hundrade gången. Dels för att det finns så många mystiska scener i den (vad är det som händer på det där hotellrummet, kastar Joan Jett upp Cherie Currie i luften?) och dels för att jag inte kan sluta tänka på vad som kommer hända när filmen väl kommer till Sverige. Som en trojansk häst, med Twilights Kristen Stewart och barnskådisen Dakota Fanning i huvudrollerna, kommer den att rasa genom landet, sätta griller i huvudet på ovetande 17-åriga tjejer och få dem att inse att just detta är det coolaste du kan vara.
Så använd de här sista månaderna väl. Efter i höst kommer era döttrar, systrar och flickvänner aldrig bli sig riktigt lika igen.
Elin Unnes är musikkritiker i Svenska Dagbladet. kultur@svd.se
