Betyg: 4 av 6

I en enda svit samsas åtminstone grekiskt, västafrikanskt och finskt, så snyggt sammanvävt att man inte vet vad som är vad tills valsen tar vid. Man skulle kunna säga att stilblandningen är själva poängen. Det vore inte första gången och ingen musik verkar det stämma bättre på än Ale Möllers. Ändå känns det som en förenklad och aningen mekanisk beskrivning. Poängen är naturligtvis musiken, det andra ett medel. Och Ale Möller Band spelar som om de vore nyförälskade, trots att de gjort samma sak många gånger förr. Lyckliga över kombinationsmöjligheterna, glatt omedvetna om att lite kärvhet vore bra för helheten.