Betyg: 5 av 6

Numera klagar få över att flygeln får ersätta cembalon i musik av JS Bach. Det gäller i synnerhet när Ramin Bahrami sitter vid tangenterna – den unge iraniern som fann en fristad i Europa. Hans senaste Bachinspelning är fem av pianokonserterna (BWV 1052–1056) tillsammans med Riccardo Chailly och Gewandhausorkestern, och då förstår man att det tidstypiska är långt borta, även om det spelas efter urtextnoter. Snarare handlar det om att Bahrami på allvar tagit sig in på marker där Rosalyn Tureck, Bachspelets översteprästinna, vistades. Där han tidigare varit enbart stilfull finns nu fri poesi. Där lekfullheten tidigare dominerade har leken blivit något transcendent. Bahrami har med andra ord blivit någon att hålla öronen på.