Idyllen tycks i förstone fullbordad. Gripsholms slott och kyrkspiran i Mariefred reser sig över glittrande Mälarvatten. Invid kajen har ångbåten från Stockholm nyss glidit in, och ett bolmande ånglok står redo att ta passagere vidare på färden. Lokets eldare är Bo-Lennart Nelldal som redan tre timmar före dagens första tur har skyfflat stenkol för att få tryck i pannan. Det här är startpunkten för Östra Sörmlands järnvägar, ÖSlJ, där alla jobbar gratis – 140 aktiva utan en enda krona i lön. Men det hänger ett orosmoln över idyllen med dess ideella verksamhet. Liksom ett 20-tal andra museijärnvägar landet runt riskerar ÖSlJ att beläggas med stora statliga inspektionsavgifter. I ett slag riskerar museiföreningen att få lämna över en tredjedel av sin årsbudget till staten.

”Tag plats, var god stäng dörrarna”. Ångan pyser ur lokventilerna. Det är dags för avfärd, och stämningen ännu bekymmerslös.

På en av vagnarna står systrarna Emilia och Sara Eriksson Strååt, 8 och 6, och funderar. Det tycker att det här gamla tåget verkar snabbare och roligare än SJ:s, eftersom resan upp till Läggesta bara tar en kvart och allt är annorlunda. När de tog vanligt tåg från sin hemstad Sundsvall till Mälardalen tog ju tåget en evighet.

Också två systrar ur en äldre generation är ombord, Ingalill Lennell från Torshälla och Gun Larsson från Arboga.

– Det här får mig att minnas min barndom. Så här for jag till Blekinge när jag var 7, säger Ingalill.

Nu tuffar tåget igång. Loket visslar. Rälsen dunkar klonk, klonk, klonk, men det känns mycket oklart om vi någonsin når toppfarten 25 km/t. Här är det onekligen resan och inte målet som räknas.

I en vacker vagn byggd för exakt 100 år sedan på Vabis, nuvarande Scania, träffar vi ordföranden i museiföreningen Östra Sörmlands Järnvägar. Per Englund tillåter sig att mitt i tågidyllen ge uttryck för bekymmer. Hans förening har precis räknat ut att staten kan komma att dränera museijärnvägen på 350000 kronor per år, pengar som ska göra den nybildade myndigheten Transportstyrelsen mera självfinansierad.

– Eftersom museibanorna lyder under samma lagar som andra järnvägar är kontrollerna av bana, vagnar och personal lika rigorösa som för alla andra. Sådant tar tid, och nu ska det ske till en hög timtaxa, samtidigt som det kan bli stora avgifter för våra dispenser och tillstånd, säger Per Englund.

Vi sitter i 2:a klass där spegelglaset i dörren mot nästa vagn var en tidig 1900-talsfiness för att slippa se 3:e-klasspassagerarna. Det var ju först på 1950-talet som den lägre klassen slopades, något som genomfördes på ett ganska fiffigt sätt hos SJ, där tredje klass blev andra, andra blev första, och första blev noll och försvann.

Kulturarvet lär oss vår historia medan tåget nu stånkar fram mellan ett böljande sädesfält och Mälarens vassruggar. Det var ungefär här, halvvägs, som stora delar av ÖSlJ:s banvall spolades bort i ösregn för ett par veckor sedan, så att trafiken fick stoppas i flera dagar medan frivilliga bar grus.

Nu smeker sommarvinden igen. ”Nästa Marielund”, ropar konduktör Ingemar Lundin, som är en av de 140 aktiva eldsjälarna hos ÖSlJ som vårdar ett slags museum. Elva ånglok och mängder av person- och godsvagnar bevaras åt eftervärlden.

– Problemet med plötsliga avgifter på en förening är att vi inte har några anställda. Vi har ju ingen personal att säga upp, och kan heller inte höja biljettpriset för då förlorar vi barnfamiljerna och pensionärerna. Det enda vi kan göra är att spara in på underhållet men då kanske banan blir farlig och stängs, säger Per Englund.

Det är ungefär här man kommer till resans vändpunkt. Loket måste snurras runt på en vändplatta i Läggesta Nedre, och vägen åter blir nyckfull.

Det finns nämligen en besvärlig uppförsbacke efter Hjorthagens station, och bara genom att ställa kolvarna rätt lyckas eldare Nelldal och lokförare Andersson få tåget att ta sats igen.

Deras tankar går ibland till kungen, eftersom det är hans hjortar som betar vid uppförsbacken.

Kungen hoppas man ska inviga banans förlängning i maj nästa år, då slutstationen ska hamna tre gånger längre bort, ända vid Taxinge slott, känt för sin kakbuffé. Banbygget vittnar trots allt om framtidstro.

– Vi vårdar ett kulturarv utan att det kostar staten just någonting. Låt oss slippa statliga inspektionsavgifter så kommer det här att gå bra. Vi bidrar ju på så många andra sätt, bland annat till turismen, vädjar ordförande Per Englund.