I Spårvägsmuseets bildarkiv låg mängder av gamla fotografier som ingen visste vad de föreställde. Inspirerade av museer i den anglosaxiska världen lade de ut dem på fotosajten Flickr, där vem som helst kan lägga upp och titta på bilder, och ställde en öppen fråga: Känner någon därute igen platserna?

190000 bildvisningar och runt 500 besökarkommentarer senare har museet nu kunnat fylla en mängd kunskapsluckor.

–Vi har fått jättemycket ny information som vi fört in i våra databaser, det är häftigt. Vi vet inte bäst på museet, det finns en massa människor som vet mycket mer än vi, då är det lika bra att ta hjälp av dem, summerar Spårvägsmuseets chef Christoffer Sandahl.

Han upptäckte också en annan sak – användarna på Flickr började prata med varandra och diskutera Spårvägsmuseets samlingar.

–Det är dit man vill komma. Flickr och Facebook är välbekanta arenor där folk befinner sig. Vi fick ut en signal om att vi inte sitter i vårt elfenbenstorn. Tidigare har museerna suttit på sina samlingar, men vi ska sprida dem, säger Christoffer Sandahl.

På Riksantikvarieämbetet har man också börjat jobba med så kallade sociala medier, alltså internetsajter där användarna själva kan generera eget innehåll och föra en dialog med varandra. Genom Flickr har också de fått hjälp att identifiera fotografier.

–Jättemånga museer står i situationen att de vadar i data och föremål men saknar tid och resurser att analysera dem och utvinna alla spännande berättelser som finns där, säger Johanna Berg, verksamhetsutvecklare på myndigheten.

Riksantikvarieämbetet bygger just nu även upp ett eget forum på nätet, kallat Platsr, där besökarna kan ladda upp sina bilder och berättelser om olika platser.

Men vad händer med museernas ställning när de ger upp sitt kunskapsmonopol? Museiverksamheten har delvis sina rötter i en folkbildningstradition med ideella föreningar, vilket ligger helt i linje med utvecklingen i de sociala medierna. Men en annan rot går tillbaka till universitetsvärlden där man har en striktare idé om expertis och där somliga tycker att det är otäckt att släppa in vem som helst, berättar Johanna Berg.

–Det finns inget att vinna på att monopolisera kunskap. En av de stora fördelarna med webben och de interaktiva och sociala tjänster som utvecklas är att folk kan bidra med helt andra sorters kunskap, de känner igen platser och sammanhang och kan berätta. Kan man länka ihop det med all data blir det mer rikt och meningsfullt, säger Johanna Berg.

Inom museivärlden finns också en skepsis till om man verkligen kan lita på allmänhetens bidrag. Hur vet vi att de inte ljuger? I och med att de sociala medierna är öppna för alla så är de självreglerande, på samma sätt som nätencyklopedin Wikipedia fungerar, menar Kajsa Hartig, utställningskurator på Nordiska museet.

–På en community som alla hjälps åt att vårda är det alltid någon som påpekar om något är fel, säger hon.

Att på detta sätt använda sig av crowdsourcing, som det kallas med ett ännu inte översatt begrepp, är emellertid fortfarande ovanligt i den svenska kulturarvsbranschen.

–Generellt ligger Sverige långt efter i digital kommunikation av kulturarvet om man jämför med till exempel USA, England och Holland. Det här är ett steg vi måste ta, säger Kajsa Hartig.

Digitalisering är det kulturpolitiska modeordet framför andra just nu och museerna slåss om att få statliga pengar för att kunna digitalisera sina samlingar. Eftersom pengapåsarna inte är tillräckligt stora kan de sociala medierna bli ett viktigt komplement, men aldrig en ersättning, varnar Kajsa Hartig.

–Vi kan inte helt förlita oss på det här. Om staten vill bevara kulturarvet måste det till pengar. Men parallellt kan man faktiskt använda sig av allmänhetens hjälp.