Nu öppnar Pride 2010. På onsdag slås portarna upp till Pride park, festivalens epicentrum, som i år har flyttat från Tantolunden till museikvarteren på Gärdet.

Därmed närmast materialiserar sig frågan om museernas representation av homo-, bi-, trans- och queerperspektiv.

Vems historia är det som skildras? Det normbrytande, som ju även rymmer bland annat genus- och etnicitetsdimensioner, hur behandlas det?

Flera museer har specialsatsningar, guidningar och tillfälliga utställningar, under Pride. Stadsmuseet har till exempel queervandringar i veckan, och Livrustkammaren en specialvisning under rubriken ”Kan man vara mer hetero än kungen?”.

Men det är inget som står på programmet under övriga året.

–Det finns museer som tar jämställdhetsfrågor på allvar. Som vrider och vänder på sina utställningar. Men det normala är att de gör något i samband med Pride. Det känns lite alibimässigt, säger Ulf Petersson.

För två år sedan, i samband med Pride 2008, tog Ulf Petersson initiativ till projektet Artikel ett, den hittills största satsningen på hbtq-frågor på Stockholms museer.

–Vi gjorde det som en markering, för att väsnas. Generellt sett är museivärlden väldigt sluten och hierarkisk, säger Ulf Petersson.

Utställningen turnerar fortfarande, våren 2011 ska den till Belgrad. Men några mer genomgripande förändringar av utställningsscenen i Stockholm till följd av Artikel ett är svåra att se, tycker Petersson.

–Det har inte hänt så förfärligt mycket, även om det finns personer som jobbar väldigt aktivt med de här sakerna.

En rundringning bland Stockholms museer ger vid handen att inställningen varierar med institution.

Frågan om hbtq-representation flyter ihop med jämställdhet ur köns-, funktionshinder- och etnicitetsperspektiv, där kön är det som har varit i klart fokus.

Bland dem som säger att de arbetar aktivt med hbtq-perspektiv, och som också har haft längre utställningar eller återkommande visningar på temat de senast åren, finns Tekniska och Sjöhistoriska museet, Armémuseum, Nobelmuseet och Nationalmuseum.

Varken Nobelmuseet eller Nationalmuseum gör emellertid något särskilt med anledning av att det är Pride. Margareta Gynning är controller för utställningar på Nationalmuseum:

–Punktinsatserna, små jippon, är inte det viktiga. Det är det långsiktiga, säger hon, och nämner Jämi, ett krav på jämställdhetsintegrering inom staten, som en positiv faktor.

–Det finns tendenser att försöka stoppa den här typen av perspektiv. Det gäller att ifrågasätta alla gängse normer, som ju i de allra flesta fall annars bara gäller vita medelklassmän.

Andra museer, som Skansen och Junibacken, säger sig inte göra något aktivt hbtq-arbete. Inte heller Riksidrottsmuseet, som ligger nära Pride park.

–Idrotten har grundvärderingar som tydligt står för demokrati och jämlikhet. Vi har tagit fasta på kön och funktionsnedsättningar, men inte haft någon speciell fokus på hbt-frågor. säger Katti Bauer, kommunikationsstrateg på Riksidrottsmuseet.

Borde ni göra det – ingår det i era uppgifter att ha ett hbtq-perspektiv?

–Ja. Det känns viktigt att vi belyser frågan, det är vårt uppdrag att ifrågasätta och skapa en arena för diskussioner. Inom det här området finns det mycket vi skulle kunna göra. Vi ska bli bättre på det. Men vi har bara funnits i tre år och det tar tid att få allt på agendan.

Stadsmuseets kommunikatör Cecilia Törnqvist säger att museets ”uppdrag är att berätta om Stockholm och stockholmarna ur så många perspektiv som möjligt”. Det innebär inte att hbtq har en given plats.

–Vi försöker ha ett sådant tänkande i bakhuvudet, men jag kan inte säga att det är något som finns med i våra utställningar överlag.