Årets Berlinbiennal är som sina föregångare oundvikligt förankrad i stadens nutidshistoria. Kuratorduon Adam Szymczyk och Elena Filipovic säger sig kaxigt vilja undvika de byggnader som blivit Berlinklichéer. Men även om den här duon inte söker sig till en övergiven skola med flagnande tapeter, en kyrka eller en sliten danssalong, vilar murennostalgin tung.

Biennalpubliken skickas ut på promenad till både före detta Öst- och Västberlin – och så till gränsen däremellan: eller dödens zon, ett stycke av den min- och taggtrådsförsedda landremsa som löpte intill muren. Gatstenar i granit vid Kommendantenstrasse visar exakt var gränsen gick.

Detta ogästvänliga ingenmansland, ett stenkast från Springerkoncernens mäktiga förlagshus, döptes nyligen till Skulpturenpark, ironiskt eftersom det består av risiga buskar, vildvuxet ogräs och halvt igengrodda fragment av utbombade hus.

Med valet av detta öde land pekar biennalen på ett obehagligt ärr. De många judiska familjer som bodde här skickades till koncentrationsläger och hus tömdes ett efter ett. De som inte strök med vid de allierades bombräder jämnades med marken ett par årtionden senare när muren restes. Området består idag av 62 obebyggda tomter och segslitna processer förs i vissa fall med släktingar till de ursprungliga ägarna – spillror av familjer utspridda i världen.

Marken är åtråvärd, men ändå är det som om inflyttningen och bygghajpen inte vill ta fart. Området brottas med sina trauman och besvärande är också de minor som ruvar under jord. Konstnärerna fick strikta order om att inte gräva mer än två meter.

I videon Berlinmuren tecknar norrmannen Lars Laumann ett porträtt av svenska Eija-Riitta, som förälskade sig i muren när hon var nio år. Som objektsexuell är hon övertygad om att även föremål har känslor och en själ. Att det rör sig om ett så laddat objekt som muren har ingen betydelse. Muren kan inte rå för att den kom till världen, resonerar hon och ställer betraktaren inför en lika existentiell som bisarr kommentar till den politiska historien.

1979 stod bröllopet och Eija-Riitta tog efternamnet Berliner-Mauer. Finklädd, i vita byxor och vit topp lutar hon sig tätt intill sin make – västsidan av muren. Lars Laumann bygger sin film på gamla fotografier, filmsekvenser och intervjuer. På ett övertygande sätt gör han Eija-Riittas öde begripligt, trots att freakshow och sensationsmakeri hade legat nära till hands.

Kärlekshistorien slutar i tragedi 1989 när muren faller, men som trogen maka reser Eija-Riitta varje år till Berlin för att ta hand om sin lynchade make. För att uppnå en intim stämning kring ett ömtåligt ämne har Laumann byggt ett hölje för sin film – en plywoodbyggnad precis där muren stod. I likhet med de andra verken i Skulpturenpark knyter videon an till platsen på ett kongenialt men samtidigt nästan övertydligt sätt.

Tjeckiskan Kateřina Šedá står för biennalens mest radikala nummer. Less på att den egna betongförorten Líšeň förvandlats till symbol för den nya ekonomin med staket, barriärer och lås kring dyrbara villor och uppiffade tomter fick hon med sig invånarna i en gemensam protest. På Kunst-Werke, den topprenoverade gamla margarinfabriken på Auguststrasse, dokumenterar Šedá sin kamp för att upplösa gränser och få byborna att umgås som de gjorde förr. Subtila skisser, fantasifulla kartor och origamiliknande modeller tillsammans med skulpturer av stegar och nycklar i olika skalor bildar en enhet lika skör som laddad med politiskt innehåll.

Šedás verk får sin fortsättning i Skulpturenpark med repliker av staket och hinder från hembyn. Trovärdigheten i det sociala projektet bekräftas av de fyrtio bybor som kom till biennalen under öppningsdagarna. Med repstege, pallar och badkar forcerade de i en gemensam aktion de väggar och stängsel Kateřina Šedá rest.

Från den alternativa Skulpturenpark tar biennalen ett oväntat språng till Mies van der Rohes världsberömda glastempel Neue Nationalgalerie. På Mies spatiösa entréplan samsas ett tjugotal av biennalens drygt hundra konstnärer. Långt från alla har nått stjärnstatus, men är ”up and coming” och om så inte är fallet plockas de snart upp av stadens ettriga gallerier.

Berlinbiennalen saknar en vettig temarubrik men underströmmarna är tydliga. Samtidskonsten riktar sin udd mot de missriktade drömmar som präglar de metropoler vi skapat åt oss själva. Norrmannen Pushwagners mardrömslika bildroman om ett liv i monotonins tecken, kinesen Zhao Liangs vittnesmål om ett Kina i förvandling och i viss mån japanen Kohei Yoshiyukis smygfotografier av älskande par åtföljda av voyeurer i mörka parker utgör alla facetter i en civilisationskritik. I bakgrunden lurar en grumlig föreställning om ett svunnet paradis.

På Kunst-Werke har turken Ahmet Öğüt lagt asfalt över hela bottenplanet i protest mot moderniseringsprocessen i sitt hemland. Utanför Neue Nationalgaleries eleganta entré står en klumpig bronsskulptur av en anka. Fågeln med sina utsträckta vingar var en gång tänkt att ingjuta hopp hos människorna i ett av Paris mindre bemedlade, ultramoderna bostadsområden. Området präglas idag av förfall och ankan var inte längre värdig sin plats, resonerade den franske konstnären Cyprien Gaillard och lät fågeln emigrera till ett skönare ställe.