En gång i månaden går jag och får ryggbehandling och pratar om litteratur. Senast diskuterade vi Haruki Murakami, som min osteo­pat gillar men som jag förhåller mig lätt avvaktande till. Jag sa att jag alltid känner mig lurad av Murakamis böcker, att jag letar efter en mening och någon sorts kärna i allt det fantastiska, men att jag aldrig hittar någon. Men osteopaten sa att det ska vara på det viset, i mitten ska det vara tomt. Och han har kanske rätt.

Alltså börjar jag läsa Sputnikälskling, Murakamis roman från 1999, med sinnet öppet för andra synsätt än det nordligt kylslagna och djupt allvarliga jagandet efter hård kärna, hård mening. I stället: allt flyter, livet är en dröm och ingen vet om man är en fjäril som drömmer att man är en människa eller tvärtom.

Två kvinnor och en man formar en kärlekstriangel i denna berättelse som på ett ytligt plan åskådliggör den klassiska formeln A älskar B älskar C. Eller som den manliga kontrahenten, läraren K, formulerar det: ”Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?” Vid det laget har han förlorat sin älskade Sumire som helt sonika gått upp i rök sedan hon stötts bort av sitt livs kärlek, den medelålders affärskvinnan Myu – som i sin tur förlorat förmågan att älska och leva genom ett spöklikt övergrepp 15 år tidigare. Medan K och Myu letar ­efter Sumire på den grekiska ö där hon sist sågs uppstår en stark känsla även mellan dem, men Myu är ju bara ett tomt skal och själv är K dömd till ensamhet.

Möjligen handlar romanen om vad som händer när den konstnärliga begåvningen sviker ­(Sumire är oförlöst författare, Myu misslyckad pianist), möjligen handlar den om barns olika sätt att överleva ensamhet och övergivenhet, möjligen är den en ­serie drömmar drömda av dessa barn som snarare än att revoltera flyr in i alternativa verkligheter – men detta är bara pliktskyldiga försök att omsätta vissa av bokens ­teman i ord.

I stället skulle man kunna säga så här: drömmen som sinnestillstånd, verklighet och estetik är central hos Murakami, men det är stor skillnad mellan att själv drömma och att lyssna på någon som berättar om sina nattliga äventyr – det senare är ofta trist, eftersom få drömmar är meningsfulla för någon annan än den som drömt dem. När Murakami är i god form skapar han en värld där drömmens logik är total och där händelserna hakar i varandra på ett sätt som är på samma gång suggestivt och fullkomligt självklart. När han – som här – är i mindre god form pratar han om sina drömmar medan jag, ­läsaren, undrar varför. Suggestionen uteblir och ifrågasättandet vaknar och börjar röra på sig: Vad handlar det här om? Vad menar författaren?

Vi får en serie scener, en serie gester, en serie uttalanden om verklighetens beskaffenhet och kärlekens natur som vid första anblicken tycks ha en djup innebörd. Murakamis roman för sig som en vis bok, den ger sken av betydelse. Men det räcker inte att bara ha stolt hållning, en skicklig skådespelare kan visserligen läsa telefonkatalogen så att den låter som stor poesi, men det betyder inte att telefonkatalogen har ­poetiska kvaliteter. Och om skådespelaren har en dålig dag brister illusionen.

Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse. Vad som då återstår är mystifikationer och melankoli, en del trivialitet, en kärlekshistoria och några mycket fina avsnitt, som hela den avslutande del där K tvingas ingripa för att hjälpa en av sina elever. Summan blir en mindre bra Murakami.