Vem har inte en hemul inom sig, som längtar tystnad och vill fly världen? Eller ett knytt, en homsa eller en mumin från den där stornästa familjen som verkar så nöjd, är så känslomässigt demokratisk och sliter som vänlighetsapostlar.

Tove Jansson, 1914–2001, var bra på att sätta namn på alla delar av oss som vi knappt känner till eller vill veta av. Det svaga inuti oss, det fåniga eller rädda gav hon ord och bild genom sina serier och böcker om mumintrollen. Hon tecknar en natur som nästan är japanskt stiliserad och figurer som med sina konstiga namn bär all vår enorma längtan. Till oceaner, exempelvis, som Muminpappan, eller till snäckor som mamman som klokt nöjer sig med det som representerar havet.

Berättelserna om Mumindalen är en fabel om en paradisdröm, lika mycket avsedd för vuxna som för barn. Idyllen hotas hela tiden men återupprättas. Texterna är fyllda av fina karaktärsskildringar, vi känner alla en filifjonka och fascineras av mysteriet med hattifnattarna som letar åska.

Unga Radioteatern har radikalt dramatiserat den tidlösa novellsamlingen Det osynliga barnet. Alla spår av finlandssvenska och Finland är borta, här talas skånska (Snusmumriken) och vild östgötska (Hemulen) medan gaffsor och smådjur piper när Lilla My ryter och retas om vartannat.

Den impulsstyrda Muminfamiljen slipper alltså sitt språkliga ok av sävlig tradition. Nästa gång kan man ta steget fullt ut och flytta dem till en söderförort, deras välvillighet har ju faktiskt inga gränser.

Regissören Ada Berger tar med stora känslor, humor och lekfullhet – ensemblen verkar ha haft jätteroligt. Sorgen får också plats, särskilt via titelnovellen där flickan Ninna blivit skrämd till osynlighet av en elak tant men bit för bit blir siktbar igen genom den otvungna gemenskap som strömmar genom Muminfamiljen som ett kärleksbatteri. Ninna accepteras, komplett med rädsla och oförmågor, och blir hel.

Det osynliga barnet är en trösterik, åttadelad famn där också till sist Hemulen får frid, alldeles behövd och tystlåtet älskad.