När den brittiska stjärnregissören Katie Mitchell sätter upp August Strindbergs naturalistiska kammardrama Fröken Julie är 80 procent av texten bortskuren. Fokus ligger på den till synes minst viktiga rollfiguren, kokerskan Kristin. För att följa hennes subjektiva medvetande används fem livekameror som intar 400 olika vinklar. De rörliga bilderna skapar, tillsammans med avancerade ljudeffekter, känslan att vara på en filminspelning – eller i en dröm.

Uppsättningen, gjord för Schaubühne i Berlin, var ett av huvudnumren på teaterfestivalen i Avignon. Den utrymmeskrävande tekniken, designad av videokonstnären Leo Warner, gör att Dramaten lånar Globens annex.

– Det är ett radikalt experiment men ändå troget pjäsens rollfigurer och historiska ram, försäkrar Katie Mitchell och tillägger:

– Jag är ett Strindbergsfan! Varför har ni ingen Strindbergsfestival? Utan hans radikala pjäser, ingen Beckett.

I nästa andetag säger hon att Fröken Julie är en briljant pjäs men att hon ville försöka både göra en subjektiv tolkning och skapa en spjutspets som pekar mot framtidens teater.

– När man blir äldre är det lätt att upprepa sig. Jag strävar efter att förnya mig och omfamna ny teknik för att möta den unga generationens sätt att uppleva konst.

Katie Mitchell nämner sin iscensättning av Virginia Woolfs inte helt lättsmälta roman Vågorna på National Theatre i London 2007. Där användes film och ljud och uppsättningen nådde en stor, ung publik.

–Målet är att ha lika tekniskt sofistikerad kvalitet som i spelfilm. Förhoppningen är att ungdomarna när de ser skådespelarna på scenen ska reagera: ”Herre Gud, det är live!” Och sedan ska de vilja arbeta med teater, eller i alla fall tänka: ”Herre Gud, jag vill gå på teater!”

Katie Mitchell, 48, skrattar stort. Det gör hon ofta under samtalet som sker på telefon medan hon promenerar i London mot Royal Court Theatre där hon sätter upp en föreläsning/föreställning tillsammans med en miljöforskare.

Naturligtvis har hon hört farhågorna att tekniken riskerar att dominera över skådespelarna.

– Men det här är ett försök att behålla liveupplevelsens integritet och förstärka komplexiteten och nyanserna. Jag ville bland annat undersöka den märkliga föreningen mellan Kristin och Julie mot ett patriarkat i kris. Skådespelarna har roligt.

Hon kallar det ett glädjefullt möte över generationsgränserna; teaterns erfarna krafter möter yngre konstnärer som arbetar med den senaste tekniken. Filmgreppet kan också ses som en hyllning till Ingmar Bergman.

– Jag är uppväxt på en diet av Bergmanfilmer. Det var utsikten att få arbeta med två av hans skådespelare, Erland Josephson och Gunnel Lindblom, som gjorde att jag kom till Sverige 2001 och satte upp Påsk på Dramaten, min första Strindberg.

Katie Mitchell talar varmt om den bortgångne Erland Josephson. Senast hon var i Stockholm och regisserade Jean Genets Jungfruleken brukade de dricka te och samtala om alltifrån smink till teater och filosofi.

Nu känner hon sig lätt skärrad inför tanken att föra sin aktuella Strindbergsuppsättning till författarens eget hemland. Hon blir nyfiken när hon får höra om Anna Petterssons hyllade, kalejdoskopiska enkvinnas-Fröken Julie på Strindbergs Intima teater. Även den med livefilm, om än i mindre skala.

–Det är underbart att två kvinnor från olika länder, oberoende av varandra, utmanar Strindberg. Han ska inte hamna på museum.