Hon har två assistenter med sig. Bara två.

Om vår intervju hade ägt rum i Kina skulle Wei Wei ha omgivits av en rad uppassare, men nu är det bara svenske managern Björn Bertoft och allt-i-allon Viola Gad som sitter bredvid. De lyssnar uppmärksamt, förklarar engelska ord som hon inte känner till och gör enstaka inlägg i diskussionen.

Min önskan att ses i sångerskans hem möttes av ett bestämt nej. Istället sker mötet några hundra meter därifrån, i solskenet på Restaurang Kungsholmen. Förutsättningarna för ett personligt samtal är inte direkt lysande. Men hon är ju en superstjärna, 45-åriga Wei Wei, och med en sådan sitter man inte hemma i köket och sörplar bryggkaffe.

I svenska medier har hon slen­trianmässigt omnämnts som ”Kinas Madonna”. Musikaliskt är liknelsen inte så träffande, mer relevant när det gäller hur deras karriärer har sett ut. Båda slog igenom på 80-talet, har lyckats behålla sin popularitet och totalt sålt över 200 miljoner fullängdsskivor. När hon under intervjun jämför sig med Michael Jackson (”han verkar klara av att strunta i vad folk tycker”) skrattar jag lite, tills det slår mig att det är en fullt rimlig ­parallell.

– För tio år sedan flyttade jag tillbaka till Kina efter en tid i USA. Då märkte jag hur svårt det är att leva med små barn när man är känd. Vi var tvungna att stanna hela tiden, vartannat steg vi tog var det någon som ville ta en bild. Till slut grät barnen och sa att de inte ville bli fotograferade mer, säger hon.

Det var förhållandet med den svensk-amerikanske låtskrivaren Michael Joseph Smith som förde henne till Tyringe i Skåne. Efter deras skilsmässa för fem år sedan flyttade hon och hennes tre söner hit. Stockholm har blivit en fristad, en plats där hon blir lämnad i fred på gatan och kan gå ut utan livvakter.

Boken The new Wei, utgiven 2006 då hon firade 20 år som artist, skildrar sångerskans liv i det nya hemlandet. I bild och text får man följa henne vandrande på ett regnigt Skeppsholmen, seglande i Stockholms skärgård och plockande svamp i skogen.

I själva verket är Wei Weis liv ingen lugn Sverigesemester. Hon är ständigt ute och reser, turnerar och gör välgörenhetsgalor. Under den gångna månaden har hon besökt Peking, Qingdao, Madrid, Nanjing, Sichuan, Shanghai, Jakarta och Guangzhou samt tvingats ställa in en resa till Los Angeles. Hennes söner, som tidigare gick på Eiraskolan och Rålambshovsskolan, har tillfälligt flyttat till Peking, eftersom hon tillbringar så lite tid i Sverige inför OS.

Trots nio år här har hon inte heller hunnit lära sig språket. Hon säger att hon hoppas kunna ta några månader ledigt för att plugga, men hennes manager Björn Bertoft skrattar bara.

– Ja, det är svårt att hitta tid. Karriären är väldigt krävande och att ha barn är ännu mer krävande. Man planerar ju att man ska vara två som ­delar föräldraansvaret, så när man är ensam blir det svårt, säger hon.

Hur tror du att ditt sätt att leva påverkar dina barn?

– Jag tror att de tycker att det är ganska häftigt. De förstår att det är hippt med friheten, kunskapen och att kunna tala tre språk. Vi är världsmedborgare. We are the world, som i låten!

Just nu är pojkarna i Kina. Skulle du inte vilja ha mer tid tillsammans med dem?

– Jo, det skulle jag. Men tid är en lyxvara, och för en sångerska räcker den aldrig till. Människor förstår inte att det är ett hårt jobb.

Popstjärnetillvaron beskriver hon som ensam. Dagarna går åt till att hålla rösten och kroppen i form, och när hon ska uppträda vill hon vila i ensamhet. Energin kommer först efter konserten, då alla i omgivningen är trötta och vill sova.

Fansens förväntningar är stundtals tunga att bära. Vid ett tillfälle under 90-talet blev hon så trött på all uppmärksamhet att hon klippte håret kort och undvek tv-framträdanden. Efter bara någon vecka hörde hon ungdomar på gatan tala om att popstjärnan Wei Wei begått självmord.

– Det är min stora svaghet, att jag alltid vill göra människor glada. Det räcker med att jag visar en aning trötthet så kan människor ta det personligt. Så jag måste skina som en sol 24 timmar om dygnet.

Det här livet var aldrig Wei Weis dröm. Som yngst av tre barn växte hon upp i Inre Mongoliet. Familjen bodde i en lägenhet utan eget badrum, och hade ofta inte råd med mat.

– Vi brukade grilla gräshoppor över öppen eld. Nu skulle jag aldrig kunna äta något sådant, men då tyckte vi att det smakade fantastiskt. Jag antar att vi var ganska hungriga, skrattar hon.

Redan sex år gammal blev hon upptäckt av skolans musiklärare, som började ge henne sånglektioner. Mao Zedongs kulturrevolution pågick för fullt och den enda musik som fick spelas i landet var sånger som godkänts av staten. När Wei Weis familj flyttat till södra Kina lärde hon sig att få in utländska kanaler på radion.

Genom brusiga sändningar från Malaysia och Taiwan kom hon för första gången i kontakt med pop­musik, bland annat Dancing queen med Abba. Hon förstod inte texten, eller ens vilket språk de sjöng på, men det lät nytt och spännande.

Under tonåren ägnade hon all sin tid åt musiken. Ändå säger hon att hon inte ville bli popartist.

– Precis som andra traditionella flickor drömde jag om att ha en man som gick till jobbet och kom hem till ett dukat bord. Mina föräldrar hade varken kontakter eller pengar nog att göra mig till en stjärna.

Men 1986 vann hon, 23 år gammal, en stor talangjakt i en av Kinas statliga tv-kanaler. Året därpå fick hon representera Kina i en stor musiktävling i Polen, och vann den också. Vid den tiden ansåg de flesta kineser fortfarande att popmusik var något banalt och fult, vilket hon tror att hon bidrog till att förändra.

– De tyckte att popen var kapitalistisk, och att vem som helst kunde sjunga den. Jag berättade för mina ­lärare att Stevie Wonder kunde sjunga i fyra oktaver, och de svarade ”Stevie vem?”. Men 1988 fick jag en hit med låten Dedication of love. Den berörde alla generationer och visade dem hur spännande en poplåt kan vara.

Dagen då vi träffas pryds kvälls­tidningarna av rubrikerna ”Storbråk efter allsången” och ”Världsstjärnan ogillar Kyles Kina-skämt”. Kvällen innan var Wei Wei gäst i Allsång på Skansen, där också Sissela Kyle medverkade. Iklädd arbetardräkt med en Mao-bild fäst på bröstet skojade den svenska komikern om att Kina skulle invadera Skansen.

Expressen skriver att Wei Wei ­”reagerade starkt” på ”attacken”. När jag tar upp saken säger hon att hon inte ens förstod skämten.

– En reporter försökte översätta och förklara. Jag sa att jag inte kunde kommentera eftersom jag inte sett det själv, men att man kanske ska ta lite hänsyn när man skojar om andra människors hemland.

Hon pratar vidare om att respektera andra kulturer. När hon berättar om en tysk vän som tvingats höra skämt om nazismen höjer hon rösten för första gången under intervjun. Efter att nyss ha suttit med blicken riktad rakt fram ser hon mig nu i ögonen. Det är inte första gången hon stöter på kritik mot sitt hemland.

– Det är så lätt för människor att tala om lösningar på problemen. Men om det var så enkelt att styra ett samhälle, då skulle vi inte ens behöva politiker. Många sitter på andra sidan jorden och kritiserar vad de hört om Kina, utan att ha varit där eller lärt sig vår historia.

Kan du säga vad du vill om den kinesiska regimen?

– Ja, numera kan vi säga i princip vad vi vill.

Den bedömningen gör inte Amnesty. I en rapport inför OS konstaterar organisationen att den kinesiska staten regelbundet fängslar invånare som propagerar för demokrati och mänskliga rättigheter. Kina beskrivs också som det land i världen där flest journalister sitter i fängelse.

Wei Wei är nära vän med såväl landets kulturminister och vice ordföranden i Kinas olympiska kommitté. Hon har varit mycket aktiv i kampanjarbetet kring sommarens OS i Peking, och kan kanske inte förväntas agera regimkritiker. Hon talar istället om de olympiska spelen som en chans för landet att utvecklas och visa upp sig.

Det har spekulerats mycket om att hon, som ett av spelens ansikten utåt, ska bli tillfrågad att sjunga på invigningen den 8 augusti. Med två veckor kvar är det fortfarande oklart vilka som ska stå där, i strålkastarljuset på Pekings nybyggda nationalarena. Men Wei Wei är helt övertygad om att hon blir en av dem.

– Mina vänner brukar klaga på att jag aldrig blir uppjagad och entusiastisk. Men jag tror att jag kan bli väldigt uppjagad av att få dela det ögonblicket med människor över hela världen.

Är du inte rädd att förlora din privata sfär här också?

– Nej, ni ger kända människor mer utrymme. De svenska kändisar jag har träffat lever riktigt normala liv.