Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst. Alla tre avrättades 22 februari 1943. Ungdomarnas skoningslösa straff visar nazistregimens oro över deras verksamhet.
Den 18 februari 1943 ertappades två unga studenter, Hans Scholl, 24 år, och hans tre år yngre syster Sophie av en vaktmästare då de på universitetet i München delade ut antinazistiska flygblad. De utlämnades till Gestapo, den hemliga statspolisen, och ställdes efter fyra dagars förhör inför rätta tillsammans med den gemensamme studiekamraten Christoph Probst. Den allmänt fruktade Roland Freisler kom nedresande från Berlin för att leda rättegången. Han var ordförande i Akademin för tyskt rättsväsende och president för den tyska Folkdomstolen (en domstol som inte tillämpade strikt lag utan snarare förment folkliga rättsprinciper i syfte att komma åt politiska motståndare). De tre anklagade dömdes till döden för landsförräderi och halshöggs några timmar senare. Den 19 april dömdes i en andra process också professorn Kurt Huber och studenterna Alexander Schmorell och Willi Graf till döden och avrättades efter några månader.
Alla tillhörde motståndsgruppen Vita rosen som Hans Scholl grundat vid universitetet sommaren 1942. Framför allt ägnade man sig åt att, först i München och efterhand bland annat också i Köln, Stuttgart, Berlin och Wien, sprida flygblad som upplyste om regimens ogärningar och uppmanade allmänheten att göra motstånd. Pamfletterna trycktes i England och kastades ned över Tyskland av brittiska flygplan; de lästes även upp i radio på tyska av BBC.
Under en kort men intensiv tid hade jag privilegiet att samarbeta med Vita rosen. Bakgrunden var i korthet denna. Jag hade fått ett stipendium för doktorandstudier vid Svenska institutet i Rom läsåret 1942-43. Vid slutet av höstterminen frågade mig emellertid den som förmedlat stipendiet, antikarkeologen Axel Boëthius, om jag ville flytta över mina studier till Münchens universitet.
Tanken var att jag på olika sätt skulle kunna bli till hjälp för några judiska antikforskare som avskedats av Hitlerregimen och nu hade det svårt. Han framhöll att uppdraget naturligtvis i sig var ytterst riskfyllt, och att britternas ideliga bombanfall mot München
vid den tiden säkert skulle bidra till att komplicera livet för mig.
Vatikanbibliotekets dåvarande föreståndare, en kardinal som forskade kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom. Hon ägnade sig intensivt åt att stödja motståndet mot nazismen. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Axel Boëthius särskilt ömmat för och så småningom även de ledande inom Vita rosen. Mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella. Åt de judiska akademikerna kunde jag kanske ge ett visst moraliskt stöd: de fick en likasinnad från den fria världen att tala med i sin parialiknande isolering. De relativt frikostiga ransoneringskort jag erhöll som utlänning kom naturligtvis också till stora delar dem till godo. Men sådant var ändå perifert, och det gällde även samarbetet med Vita rosen. Detta gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden.
Utrustad med en hakkorsbindel på ena rockärmen vandrade jag omkring till telefonkiosker, parkerade bilar och så vidare med en tjock packe flygblad. De översta och nedersta tjugo innehöll nazistpropaganda medan de i mitten manade till motstånd mot regimen. Jag stoppades ofta av patrullerande militärpolis - i synnerhet efter slaget om Stalingrad i slutet av januari 1943.
Nederlaget fick stark symbolverkan; Hitler framstod inte längre som inkarnation av styrka och framgång. Misstänksamheten blev allt vanligare, och angivariet sattes i system; det hände inte sällan att medlemmar av samma familj förrådde varandra. Oftast nöjde sig Gestapopatrullerna med att kontrollera de texter som låg överst i mina buntar; de som trodde sig vara riktigt knipsluga synade också de understa. Jag måste erkänna att det var med skräck i hjärtat som jag avbördade mig trycksakerna. Men det kändes å andra sidan oändligt skönt att få spela med i motståndet mot förtryckarna, om också bara som en obetydlig statist.
Medlemmarna av motståndsgruppen träffade jag personligen endast några få gånger - av säkerhetsskäl undvek vi så mycket som möjligt att umgås. Men det lilla jag såg av dem imponerade stort på mig. De genomsyrades av sin tro på demokratiska ideal och var helt beredda att offra sina liv för dem. Att Hans Scholl hämtade inspiration bland annat hos den grekiska antikens tänkare och till och med citerade några ord av Aristoteles i ett av flygbladen tedde sig för mig som antikforskare särdeles tilltalande.
Orden var för övrigt hämtade ur ”Politiken” och lyder så här: ”Tyranniet innebär // att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan ha spioner // och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera // Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall
vara sysselsatta och alltid behöva en ledare //” Efter hans död fann man på hans skrivbord ett citat från Stefan George: ”Kors, länge skall du förbli ljuset på denna jord. Hellas, för evigt i våra hjärtan.”
Allt som allt hann man distribuera sex flygblad. Det första började med orden: ”Ingenting är mer ovärdigt ett kulturfolk än att utan motstånd låta sig styras av en ansvarslös härskarklick som drivs av dunkla drifter. Är det inte så att varje ärlig tysk i dag skäms för sin regering, och vem av oss anar det mått av skam som skall komma över oss och våra barn, när en gång slöjan fallit från våra ögon och brott, som vida överträffar alla mått, träder i dagen.”
Motståndscellen framställer sig som en intellektuell grupp med rötter i Goethes och Schillers idealism och humanistiskt färgade syn på människan i motsats till nazismens brutala förtryckarsystem. I slutet uppmanas till passivt motstånd. Det andra flygbladet rapporterar om mordet på 300 000 polska judar; det kallas ”det mest fruktansvärda brott mot människans värde, ett brott som saknar motstycke i hela mänsklighetens historia”. Den tredje pamfletten uppmanar enträget till sabotage. Den fjärde slutar med orden: ”Vi tiger inte, vi är ert dåliga samvete; Vita rosen lämnar er ingen ro!”
Från slutet av juli till början av november var Hans Scholl och Alexander Schmorell kommenderade till östfronten. Där fick de bevittna hur tyska soldater skoningslöst avrättade ryska krigsfångar under förödmjukande former, något som på ett avgörande sätt styrkte dem i deras opposition mot regimen. De kom också i nära kontakt med den 24-årige Willi Graf. Denne deltog efter återkomsten till München i deras aktiviteter, likaså Sophie Scholl som i maj 1942 lämnat universitetet i Ulm för att i stället studera i München. Vidare anslöt sig då den 49-årige professor Kurt Huber till Vita rosen. Man tog kontakt med andra motståndsgrupper i Saarområdet, Hamburg och Ulm.
Tonen i flygbladstexterna skärps nu allt mer och horisonten vidgas. Den femte pamfletten vänder sig till alla tyskar. Den 18 februari höll propagandaminister Goebbels ett tal vid ett massmöte i Berlin. För första gången antydde han att den tyska segern inte var given och krävde ”det totala kriget”, där varje tysk måste vara beredd att offra sitt liv för Hitler.
Samma dag delade syskonen Scholl på universitetet i München ut sitt sjätte, och som det skulle visa sig, sista flygblad: ”Vårt folk står skakat inför Stalingradmännens undergång. Den före detta korpralen Hitler från förra världskriget har med sin geniala strategi meningslöst och ansvarslöst störtat trehundratusen män i döden och fördärvet. Führer, vi tackar dig! Det jäser i det tyska folket. Vill vi fortsätta att anförtro våra arméers öde åt en dilettant? Vill vi offra resten av våra tyska ungdomar för en partiklicks simplaste maktinstinkter? Aldrig mer! Uppgörelsens stund har kommit, den tyska ungdomens uppgörelse med det mest avskyvärda av tyrannvälden som vårt folk någonsin har utstått. I hela det tyska folkets namn återkräver vi härmed av Adolf Hitler den personliga friheten, tyskarnas dyrbaraste egendom, som han på det uslaste sätt bedragit oss på.”
Längre fram i texten hänvisas till hur studentskor vid universitet fått sin heder besudlad. Detta syftar på det högtidstal som ledaren för det lokala partidistriktet i München hållit vid universitetets 470-årsjubileum. Han sade då att de tyska kvinnorna borde föda barn åt Führern i stället för att slå dank på universitetet och ställde männen inom sitt parti till förfogande för alla kvinnor som snabbt ville bli med barn.
I slutet av uppropet heter det: ”Det tyska namnet förblir skändat för alltid om inte den tyska ungdomen äntligen reser sig för att hämnas och samtidigt sona, om den inte tillintetgör sina plågoandar och upprättar ett nytt Europa med en ny anda.”
Medlemmarna av Vita rosen har efter kriget ofta framställts som religiösa svärmare engagerade i en fåfäng kamp mot överheten, en samling idealistiska drömmare som under sin åtta månaders verksamhet inte lyckades förändra någonting i det nazistiska Tysklands politiska liv. Den negativa synen på gruppens insatser kan nog delvis förklaras med att många tyskar hyste skuldkänslor efter kriget över den egna passiviteten: de hade menat att allt motstånd var meningslöst, att det var omöjligt att motarbeta Hitler under det fruktansvärda förtryck som rådde. Vita rosens medlemmar gjorde klart att motstånd var möjligt även om de fick offra livet för sitt mod.
Forskning i tidigare stängda östtyska arkiv och en rad nya intervjuer har givit en starkt positiv bild: nu ser man gruppens arbete som en välorganiserad och effektiv kamp mot nazismen under hösten och vintern 1942-43. Nazisterna sökte göra troligt att deras regim bars upp av Tysklands ungdom. Med sin sakliga information om regimens illdåd och sina skarpa och välformulerade protester bidrog Vita rosen till att över hela landet utmana nazisternas skönmålning av sig själva. De skoningslösa straff som utmättes för ungdomarna visar nazistregimens oro över deras verksamhet.
De filmer och den litteratur som på senare år berättat om Vita rosen skildrar inte enbart och kanske inte ens främst en dramatisk episod i Tredje riket utan civilkurage, ett ständigt lika aktuellt tema. Syskonen Scholl och deras medkämpar hör till de stora personligheter som gått emot den traditionella uppfattningen om vad som rätt och fel och manat till civilt motstånd.
Minnet av de upproriska tyska studenterna lever vidare med förunderlig kraft. I den studentstad som byggdes i München på 1960-talet är flera av gatorna uppkallade efter Vita rosens medlemmar. Sedan 1968 bär universitetets institut för politiska studier syskonen Scholls namn. Med början 1980 utdelas årligen ett pris på 10 000 euro till deras minne. De två platserna framför Münchenuniversitetet är uppkallade efter dem och professor Huber. Vid ingången har man i marken huggit in flygblad av sten för att påminna om Vita rosens verksamhet. Inne i universitetet finns en vit ros av sten och i ljusgårdens sydvästra hörn en relief med bilder av medlemmarna i det hemliga sällskapet och deras namn. Den 22 februari 1997 avtäcktes i ljusgårdens nordvästra hörn en bronsbyst av Sophie Scholl.
Detta tyder på att Vita rosen bevarat sin starka symbolkraft och borde kunna inspirera även kommande generationer, inte minst ungdomarna. De tyska studenterna visade att varje människa ständigt har ett fritt val, en möjlighet att ta personligt ansvar. Demokratiska värderingar vi i dag tar för givna var det ingalunda för bara 60 år sedan i ett gammalt kulturland i vår omedelbara närhet och kan komma att ifrågasättas på nytt även hos oss. Är vi då alla beredda att stå upp för vad vi tror på, vilka risker detta än må innebära?
