Gängliga ynglingar i svarta kläder som över en natt har blivit för trånga, sitter inklämda i sina skolbänkar – barndomens sista utpost. Med förväntans rosiga kinder eller med orons avslöjande blekhet tittar de framåt mot det vuxna livet. Som folkskolelärare i Lappmarken var Berta Hansson en inkännande skildrare av skolbarn. Motivkretsen skulle så småningom utvidgas.
Detta framgår av det rika urvalet om ett hundrafyrtio teckningar, målningar, textilier, grafiska blad och skulpturer som visas på Konstakademien. I färgskalorna, som skiftar från nedtonade till explosiva, anas förebilder hos Augéli och Olof Sager-Nelson, men allra främst hos tyskan Paula Modersohn-Becker. Vera Nilsson och Siri Derkert var bland hennes generationskamrater.
I samband med utställningen utges också Gunilla Carlstedts och Christian Åkerlunds rikt illustrerade, finstämda monografi. Till förtjänsterna hör att författarna låter Berta Hansson själv komma till tals genom generösa citat ur dagboksanteckningar, brev och intervjuer. Hennes formuleringsförmåga kring villkoren för eget skapande är slående. Orden griper på samma omedelbara, ömsinta sätt som hennes bilder.
Det mest fascinerande med Berta Hanssons konst är att den är fulkomligt befriad från motsättningen mellan ”jag” och ”den andra”, mellan ”vi” och ”de”. Gamla och unga, män och kvinnor, européer och afrikaner – alla har samma dignitet. I grunden handlar Hanssons verk om möten. ”Kwasiway”, som betyder ”jag har sett dig”, var den hälsning på cikaranga, som hon lärde sig under sina resor i Afrika. ”Jag förnimmer Afrika i nerver, puls och andhämtning”, berättar hon i sin dagbok. Bilderna därifrån varken förskönar eller förminskar. De föds ur en oskuldsfull nyfikenhet, en sund fascination för livets alla åldrar, hudfärger och skepnader.
Under 1980-talet hade Berta Hanssons syn successivt försämrats. Bakom små, färgstarka akvareller från denna period finns en konstnär som är smärtsamt medveten om att hon skrider mot det absoluta mörkret. Om hon målade över gamla dukar lyste färgerna igenom. När hon inte längre kunde urskilja färger arbetade hon i svart och vitt. Mörkret hänger här som ett draperi över världen. ”De kom flygande om natten och landade på min duk”, berättade hon om sina fantasifåglar från den sista arbetsperioden. Med enkla, grova linjer eller färgfläckar skapade hon sobra småsyskon till fågel Fenix. Med denna återfödelsens symbol satte hon punkt för sitt målarliv.
Föredrag av Christian Åkerlund om Berta Hansson. Konstakademien, Fredsgatan 12, 7/2 kl 14.00
