När juristen Petina Gappahs rosade novellsamling, Sorgesång för Easterly, kom ut förra året sa hon till den brittiska tidningen The Guardian att hon var lite besviken. Hon hade hoppats på att arresteras i sitt uppväxtland Zimbabwe, där boken utspelar sig. I ett av de kala intervjurummen, där man slipper bruset på mässgolvet, skrattar hon nu högt när jag nämner det.

–Det var som när någon frågade mig om hur det var att skriva i exil. Jag kunde förstås ha gjort en jättegrej av det. Men det skulle inte vara sant, för jag lämnade Zimbabwe för studier och inte av politiska skäl. Det är samma sak om jag hade arresterats: Då hade försäljningen skjutit i taket och jag hade kunnat vara den ”stackars lilla författaren från Zimbabwe som blev arresterad av sin regering för att hon vågade säga sanningen”.

Hon har inte råkat illa ut, det värsta är en elak recension i den statsägda tidningen The Herald.

–Fast den gjorde snarare folk intresserade: ”Aha, vad är det här för bok som The Herald inte gillar?”, säger hon och garvar igen.

Petina Gappah konstaterar att det finns en dubbelhet i Zimbabwe, vissa saker är tillåtna, andra inte.

–Det handlar om att vad som är ett hot och inte. Min bok är inte kritisk på det direkta sätt dagstidningarna är. Den berättar bara om något som är sant i dag och som kommer att vara det även om hundra år.

Petina Gappah har alltid velat bli författare, men först 2006 började hon göra något åt sin dröm. Hon hade då hamnat i en svår depression och frågade sig själv: ”Vill jag sluta som den där advokaten som egentligen alltid hade velat bli författare?”

Hon steg upp tidigare på morgonarna för att skriva, innan hon gick till sitt advokatjobb, och började visa sina noveller för andra. Inom kort hade flera av dem publicerats i prestigefyllda magasin och antologier.

2009 gav hon så ut den novellsamling där hon på enkel, rak prosa skapar en elegi över ett land i förfall, där aids sprider sig, presidenten har blivit diktator, inflationen är skyhög, männen konstant otrogna, begravningarna hopar sig och där de som kan flyr. Det är en mörk bok, men Petina Gappah är optimistisk.

–När folk ser på Zimbabwe ser de bara politikerna, president Mugabe och så vidare. Men när jag ser på Zimbabwe ser jag människorna – och jag tror på deras energi, kreativitet och förmåga att återhämta sig. Jag är väldigt hoppfull.

–Tänk på andra länder i Afrika, som Sierra Leone och Rwanda där det har hänt fruktansvärda saker. Jag kan lova att Rwanda aldrig kommer att ha ett nytt folkmord, precis som Tyskland inte kommer gå ut i krig mot andra europeiska länder. Ibland måste man gå igenom det där mörkret för att komma ut som ett bättre och starkare folk och säga: ”Vi vänder ryggen till den här sortens händelser och ska skapa en ny framtid.”

För ett par veckor sedan flyttade hon faktiskt tillbaka till huvudstaden Harare, en märklig upplevelse, berättar hon och ler.

–Jag lämnade Zimbabwe 1995 och har bara varit där på semester. Det är som att komma tillbaka till ett land som jag känner till, men där mycket har förändrats.

Hon tror inte att det blir lättare att skriva om landet på plats, snarare tvärtom. Många har häpnat över hur exakt hon har varit i sina beskrivningar, trots att hon författade på avstånd.

–Jag blev besatt av detaljer, jag läste fyra fem zimbabwiska dagstidningar om dagen och frågade min syster om senaste skämten och slangen. För zimbabwier är väldigt kreativa, så fort det kommer något nytt kommer de på ett nytt slanguttryck. Jag blev noggrann på ett sätt som jag säkert inte hade blivit om jag hade bott där.

Trots att hennes debut handlar om Zimbabwe betonar Petina Gappah att hon inte vill vara Zimbabwes röst i världen. Hon representerar bara sig själv.

–Det finns säkert folk på mässan som anser sig vara språkrör för sina länder, men jag ser mig bara som någon som skapar konst utifrån de villkor jag lever under.

Hon har heller inga stora visioner om att konst, som hennes bok, kan förändra något.

–All den där protestmusiken, äsch... Det är underhållande och bra och viktigt, men jag vet inte om det ändrar någonting. Jag tror inte att Mugabe läser den första novellen i min bok och tänker: ”Aha, jag borde bli en bättre människa!”..

PROFIL
Namn: Petina Gappah. Född: 1971 i Zambia, växte upp i Zimbabwe. Bor: Bodde under många år i Genève, men är nu tillbaka i Harare där hon ska utveckla en organisation som bl a ska främja läs- och skrivkunnighet. Gör: Författare. Ledig från sin tjänst som advokat med inriktning på internationell handel. Verk: Novellsamlingen Sorgesång för Easterly (2009), kom på svenska i våras och har tilldelats Guardian first book award. På gång: Sin första roman, The book of memory (2011).

Aktuell på bokmässan: Medverkar i dag kl 10 med flera andra afrikanska författare på seminariet ”På g från Afrika”. Framträder dessutom på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm 13 oktober.

FAKTA: Zimbabwe
Huvudstad: Harare.
Invånarantal: 11,3 miljoner.

Maïssa Bey är inte en nordafrikansk kvinna som sänker blicken. Nej, under hennafärgat hår tittar hon mig rakt i ögonen och berättar att det djärvaste hon har gjort som författare 1996 var att ge ut en roman om abort (Au commencement était la mer). I Algeriet får sådant inte existera – än mindre för 14 år sedan då det islamistiska terrorkriget skördade många offer.

–Då gjorde jag min författardebut för att det kändes nödvändigt, säger hon.

Maïssa Bey har skrivit fler djärva böcker sedan dess. På svenska finns Malika, där hon låter ett hittebarn berätta om de algeriska kvinnornas situation utifrån en placering på ett kvinnohem. Med nya boken Blått, vitt, grönt har hon gett sig in på ett annat spår. Vi får följa två unga i ett franskt kvarter när algerier tar över lägenheterna efter befrielsen 1962.

–Berättelsen spänner över 30 år. Det är en period som algeriska författare har skrivit väldigt lite om. Det mesta har hittills handlat om kolonialismen eller inbördeskriget.

Blått, vitt, grönt slutar 1992 då president Boudiaf mördas och våldet stegras.

– Det var en tid då det kändes som att vi alla kunde gå och dränka oss i Medelhavet, säger Maïssa Bey.

Under 90-talet var hennes familj rädd för att gå ut. Nu på 2000-talet är läget lugnare, men hon talar om en ökande kulturell fattigdom, samtidigt som religionen breder ut sig.

–Tv har börjat göra avbrott för bönestunder. Det hålls också rättegångar mot de som inte fastar under ramadan. Regimen har krossat de militanta islamisterna, men gör eftergifter för att förhindra att dessa kommer tillbaka.

Född 1950, bär Maïssa Bey landets konfliktfyllda historia inom sig. Hennes skolning var att bli fransyska eftersom Paris sedan över hundra år såg Algeriet som ”inrikes”.

–Min pappa var motståndsman, men han torterades och dödades av fransmännen 1957, berättar hon.

När befrielsen sedan kom förstod Maïssa Bey lite bättre än andra skolbarn att förändringar väntade. Plötsligt försvann lärarna från Frankrike. Oerfarna algerier tog över. I Blått, vitt, grönt är en av dem så angelägen att ta bort det franska ur skolan att rödpennan ersätts med grön penna för att undvika trikolorens färger i elevernas block.

–Jag har upplevt underbara år i Algeriet, men det var på 1960-talet. Sedan dränerades kulturlivet på pengar. Politik och korruption la hinder, och det nästan försvann. Idag har allmänheten knappast tillgång till sådant som litteratur eller bio om de inte bor i Alger.

Just därför brinner Maïssa Bey för sin egen förening Paroles et Ecritures, vars syfte är att hjälpa algeriska kvinnor att upptäcka litteratur och kunna låna böcker.

Hennes nästa bokprojekt är att skriva Algeriets historia inför landets 50-årsjubileum 2012. I romanens form vill hon konfrontera de ännu alltför nostalgiska fransmännen med de unga algerierna som aldrig såg kolonialismen och bara ville blicka framåt.

–Det ska handla om fransmännen som lämnade landet, men också om hur Algeriet blev, säger Maïssa Bey.

Hon vet att att dagens regim ogillar vad hon skriver, men drömmen om det fria Algeriet finns ännu kvar.

PROFIL:
Namn: Maïssa Bey. Född: 1950 i Ksar el Boukhari, i höglandet syd Alger. Bor: Västerut i Algeriet, i Sidi Bel Abbès. Gör: Författare på heltid. Bakgrund som fransklärare och initiativtagare till den kvinnliga skriv- och läsverkstaden ”Parole et écriture”, Ord och skrift. Aktuell på svenska: Blått, vitt, grönt (Bokförlaget Tranan). Övriga verk: Många på franska, senast Puisque mon coeur est mort (Ed. De lAube. 2010). Tidigare bok på svenska är De utsatta (2001). Maïssa Bey ryms också i översättaren Monica Malmströms novellantologi Röster från Algeriet (1998, Tranan).

Aktuell på bokmässan: Med sin nya bok Blått, vitt och grönt som kommer ut på svenska i höst.

Fakta: Algeriet
Huvudstad: Alger.
Invånarantal: 34 miljoner.

Alain Mabanckou är inte en författare som accepterar enkla världsbilder. Han brukar i sina intervjuer säga att han helst först sopar framför egen dörr. I Black bazar som efter nyår blir hans nästa bok på svenska berättar han därför om en annan slags segregation än den mellan svarta och vita, nämligen om hur kongoleserna och andra svarta invandrare i Paris lever i skilda världar. Han vill på så vis göra upp med bilden av svarta som en enda grupp.

– Det går inte att stänga in sig i sin egen hudfärg och söka förklaringar utifrån den. Till exempel delar de svarta i Europa inte samma historia som de svarta i USA. Svarta i Europa har ju kvar sina rötter och har aldrig varit slavar, säger Alain Mabanckou.

På bokmässan är han också aktuell med Ett piggsvins memoarer, som redan finns på svenska. Där är Alain Mabanckous stilistiska grepp att låta piggsvinet vara berättare, vilket lotsar läsaren in i ett postkolonialt Kongo-Brazzaville där existensen är på liv och död. Piggsvinet fungerar som en mördares dubbelgångare och kan på sitt naiva vis skildra ett afrikanskt samhälle i obalans med humor och sarkasm.

–Att varje människa har ett djur som dubbelgångare finns i afrikansk folktro. Jag ville väcka den afrikanska berättartraditionen till liv, säger Alain Mabanckou.

Trots allvarlig underton utstrålar han samma humor och värme som sina texter. Hans seminarier i Göteborg blir också fullsatta, och på tur står sedan Bryssel, Frankfurt och Lausanne före Melbourne i Australien i slutet av oktober.

–Jag är översatt till ett dussintal olika språk. Att det bland dem finns svenska, hebreiska och vietnamesiska gör mig allra lyckligast.

Störst är Alain Mabanckou ändå i Frankrike där hans helt färska bok, Demain j’aurai 20 ans (I morgon fyller jag 20 år), nu lanseras. Det lär dröja ett par år innan den finns på svenska. Efter flera böcker med främst svarta kongoleser i fokus, har han känt sig mogen att ta itu också med de vita som efterträdde de koloniala fransmännen i Kongo-Brazzaville.

–Då bör nog även svenskar känna sig träffade. Det kom ju missionärer som skapade väldigt märkliga situationer, säger han.

Greppet är att låta ett uppväxande barn – egentligen Alain Mabanckou själv på 1970- och 1980-talen – berätta om sina tankar vid möten med de nya vita som kom.

När Alain Mabanckou tog studentexamen på 1980-talet var det på Karl Marx-gymnasiet.

–Vi hade också ett Lenin-gymnasium i Kongo-Brazzaville. Namnen var sådana ända till Sovjet föll. Jag hade tur som fick regeringsstipendium till ett universitet i Paris, och inte i Moskva, berättar han.

Länge blev Alain Mabanckou refuserad av franska förlag. Faktiskt så länge att han hann jobba som jurist i Frankrike i tio år innan han slog igenom på allvar. I hemlandet var det samtidigt kupper, krig och oro.

I dag delar han sin tid mellan tre världsdelar. Bostaden har han i Santa Monica i Kalifornien där han sedan flera år undervisar om fransk litteratur vid UCLA. Han reser också till Paris som författarstjärna – Ett piggsvins memoarer gav honom det fina Le prix Renaudot – och när han besöker sitt hemland är det som hjälte.

Idén med piggsvinet i den nu Sverigeaktuella boken förärar han sin mor som var grönsakshandlare på torget i hamnstaden Pointe-Noire.

Det var nämligen hon som brukade varna sin son för att komma hem sent, eftersom ”piggsvinet annars kommer och skjuter sina dödliga pilar”, vilket är precis vad det lilla odjuret ägnar sig åt i boken.

Alain Mabanckou sätter inte punkt, utan bara kommatecken i de två böcker som hittills är översatta.

–En punkt är som ett rödljus i en text, medan kommatecken bara lyser gulgrönt så att läsaren kan köra på. Det är så jag skapar afrikansk rytm, säger han.

Hans modersmål är egentligen lingala, ett av över 200 lokalspråk i Kongo-Brazzaville där franskan förblir viktig.

–Afrikas drama är att författare än idag måste skriva på kolonialspråken, menar han.

Alain Mabanckou får avsluta med ett av piggsvinets tuffa visdomsord: ”Tigerns ungar föds inte utan klor”.

PROFIL
Namn: Alain Mabanckou. Född: 1966 i hamnstaden Pointe Noire i Kongo-Brazzaville. Bor: Paris. Gör: Professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien. Aktuell på svenska: Med Ett piggsvins memoarer (september 2010) för vilken han belönades med Prix Renaudot. Övriga verk: Introducerades på svenska med Slut på kritan som skildrar en sliten bar i Pointe Noire och dess än mer slitna gäster. 2011 utkommer också Black bazar på svenska, en fristående fortsättning på Slut på kritan om kongoleser i Paris.

Aktuell på bokmässan: Med sin prisbelönta bok Ett piggsvins memoarer som nu lanseras i Sverige.

FAKTA:
Kongo-Brazza­ville
Huvudstad: Brazzaville.
Invånarantal: 4 miljoner.

Shailja Patel trollband publiken från Dramatens scen på tidskriften 00tals poesifestival i november förra året. Med sin dikt Shilling love beskrev hon föräldrarna som aldrig sa att de älskade henne, gatustriderna i Nairobi under uppväxten och hur tredje generationens asiatiska kenyaner aldrig blir kenyanska nog och att all hennes patriotiska glöd aldrig kommer göra hennes hud svart.

När vi nu träffas i ett någorlunda lugnt hörn på mässan berättar hon att hon redan som barn tävlade på poesifestivaler i Kenya. Flytten till USA för tio år sedan öppnade hennes ögon för poetry slam. Men de riktigt politiska dikterna tog form först efter attentaten 11 september 2001.

–När USA började bomba Afghanistan skrev jag en dikt, Eater of death, om en afghansk kvinna som förlorade sin familj. Jag ville att amerikanerna skulle få se irakier och afghaner – offer för USA:s militära aktioner.

Reaktionerna var ”överväldigande”, folk var tacksamma för att hon uttryckte det hon gjorde.

–Men som alltid när man framför anti-krigspoesi möttes jag också av fientlighet och ilska.

Annars har lovorden svävat runt henne. Hon anses ge globaliseringen, migrationen och imperialismen ett ansikte och en jämförelse som hon själv är förtjust i är att hon är poesins motsvarighet till den indiska författaren och fredsaktivisten Arundhati Roy.

Shailja Patel har turnerat med sin delvis självbiografiska show Migritude, där Shilling love ingår, på allt från stora scener i San Francisco till World social forum i Nairobi. Titeln är en lek med orden migrant och attitude och handlar både om migranters attityder och attityderna mot dem.

Hon vill framföra röster som inte får höras – och hon talar utifrån kvinnors situation.

–Det är till exempel inte känt att kvinnorna var centrala i Kenyas frigörelsekamp. De vårdade inte bara frihetskämparna, de var själva ute på fältet och var med i uppbyggnaden av dagens Kenya. För att skriva om det fick jag gå tillbaka och läsa på om den historia jag själv aldrig fick lära mig om i skolan.

Hon vill förändra världen och har konkreta exempel på att hon gör det. Nyligen fick hon höra av en litteraturprofessor i USA att en student, som hade verkat i den amerikanska militären, hade läst Eater of death. För första gången insåg han konsekvenserna av det han gjorde i Irak och Afghanistan.

–Att det man har skrivit talar direkt till den man vill nå är en enorm gåva, säger hon och ler – stort.

Shailja Patel är född i Kenya med indiskt påbrå och har bott i USA i många år. Hon gillar inte etiketter, de begränsar.

–Men om jag måste beskriva mig själv är jag en kenyansk författare ur post-självständighetsgenerationen, det har format min röst. Dessutom är jag världsmedborgare och radikal internationalist.

Apropå beteckningar är hon tveksam till årets mässtema.

–Det finns inget som heter afrikansk litteratur. Det finns bara afrikanska litteraturer, i plural, och de är mångfacetterade. Jag tänker på det här som ett gigantiskt party, säger hon och sveper ut med armen.

–Det kan inte representera allt i afrikansk litteratur, men det kan föra samman några av oss under samma tak och starta diskussioner. Förhoppningsvis är det starten för mer utrymme för röster från Afrika.

PROFIL

Namn: Shailja Patel. Född: 1970, i Nairobi, Kenya. Bor: I Nairobi och i Berkeley, USA. Gör: Poet, performanceartist och politisk aktivist. Var med och grundade nätverket Kenyans for peace, truth and justice. Gästförfattare på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala 2009. Verk: Debuten, diktsamlingen Migritude ges ut på engelska i oktober. På gång: Arbetar på del två med titeln Bwagamuyo (swahili för dumpa ditt hjärta).

Aktuell på bokmässan: Poesiduellerar på lördag kl 11 med standup- poeten Lesego Rampolokeng. Uppträder dessutom i Stockholm nu på måndag 27/9 på Teaterstudio Lederman på 10tals (tidigare 00tal) releaseparty för nya Kenyanumret.

FAKTA: Kenya
Huvudstad: Nairobi.
Invånarantal: 39 miljoner.