Man kan säga att han skrivit en bok om Kalmar FF, att han med ord och bilder skapat ett unikt dokument över fotbollslaget som vann SM-guld 2008 och i år kom åtta i allsvenskan. Under långt över ett år följde han killarna från plan och in i omklädningsrummet, samlade röster, nådde det som kanske kan kallas sportens själ.

Men det är bara en del av sanningen, en skärva.

Jan Nordström suckar och föser undan hästsvansen, säger att egentligen har han försökt skrivit en bok om – allt. Från sport till poesi och psykologi.

–Men mest handlar den om kärlek, medmänsklighet. När jag letade efter det som är motsatsen till hat, det som människor över hela världen kan enas om, känna hopp och glädje inför – då hamnade jag i fotbollen.

Boken Tillsammansheten skildrar också hans egen livsresa, vindlar genom helvetesåren av självsvält, destruktivitet, att leva på sallad och träna tills man hostar blod, tuppar av. Att tro sig kunna springa ifrån ångesten men bli upphunnen – och inte vilja, kunna, orka mer. Fram till den där dagen när han mötte Ia, kvinnan som han kom att samarbeta med under flera år. Hon som blev hans innersta vän – och nu är död.

–Den här boken planerade vi gemensamt, Ia sa att jag måste skriva för att hjälpa andra. Hon var den första som såg bakom mitt leende, genom alla år har jag lärt mitt ansikte att ljuga så väl. Och hon räddade mitt liv. Förstår du vad jag menar; någon måste räcka ut handen.

Jag tror jag förstår. Också att man behöver närma sig Jan Nordström med varlighet, nu sitter vi vid ett rött köksbord och prövar vilka ord som bär. Hans etta i Kalmar är så mycket mer än ett hem, det är också hans förlag med böcker staplade i kartong på kartong – plus hans ateljé med målarstänk på golvet och väggarna fulla med självporträtt. Böjd som en fällkniv visar han hur han målar, med pappret på golvet:

–Så här, med stora gester. Då är jag fri.

Bredvid står sängen där han en gång utkämpade sitt livs tuffaste kamp, den mellan liv och död rent bokstavligt. Han hade samlat tabletter, behövde bara svälja dem – men då, precis då, fick han syn på Vilhelm Mobergs Din stund på jorden på en hylla, slog upp sidorna som fortfarande har en papperslapp som bokmärke med de hoppfulla orden:

”Han sa… Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”

–I samma veva ringde de från landstinget här i Kalmar och undrade om jag ville ta bilder till den katalog som de ger ut varje år.

Det var han själv som kom på idén att i stället för traditionella bilder på läkare i vitt följa några patienter som fått livshotande diagnoser och nu kämpade för att leva.

–Jag ville vara nära dem, se vad som drev dem. När jag kom till det första mötet var det ju ingen som förstod att jag legat instängd i två veckor, beredd att själv ge upp. Men alla tände på idén.

Det var när han kom med de färdiga bilderna till Ia, hon som skulle formge boken, som något hände. Han visar med sin egen kropp, hur hon hastigt vände på huvudet, tittade på honom, frågade hur det var.

”Och det är något i dina ögon som får mig att våga. De är inte tysta. De öppnar in.”

–För första gången vågade jag berätta – allt. Att jag inte kunde äta och bara måste träna och hatade mig själv. Och om rösterna; allt det där som funnits sedan jag var barn men som jag aldrig sagt till någon. Inte ens till min bror som står mig så nära – eller till mamma.

Hans berättelse forsar över bordet, girar mellan rågbrödet och den stora ostbiten, så småningom kommer jag, lite pinsamt mammabeskäftigt, att uppmana honom att ta en smörgås, han är fortfarande så smal, nästan tunn, men först har jag fullt sjå att hålla ordning på historien. Hitta en kronologi. Det går att lägga pussel – även om några bitar fattas. Jo, han vet.

Men sett utifrån är han först en vanlig lillebror, den som går till fotografen tillsammans med sina äldre syskon och ler rakt in i kameran. Den som tidigt börjar spela fotboll, står i mål i 12 år, trots att han har ångest inför varje match.

–Det är konstigt att man kan bli så bra på något som man tycker så illa om. Men jag trodde att om man var pojke, då måste man spela boll.

Efter studenten, då har han slutat med idrotten, händer det förödande: Tjejen som han är förälskad i gör slut. En dag ser han henne på stan tillsammans med en annan kille, en vältränad fotbollsspelare.

–I ett slag vände mitt liv. Det gick så fort. Plötsligt förstod jag att om en tjej skulle tycka om mig, då måste jag också ha en sån där tvättbrädemage som Brad Pitt och Marcus Schenkenberg. Till slut var jag tvungen att springa en och en halv mil om dan, minst, för att inte få ångest. Och drack jag ett glas vatten måste jag efteråt göra 500 sit ups.

I dag, som rådgivare inom Riksföreningen för anorexi-bulimikontakt, har han lärt att inte berätta detaljer. Som hur lite han en gång vägde, eller vad han gjorde när det var som värst.

–Sådana uppgifter kan trigga igång, i stället för att avskräcka. Själv läste jag självhjälpsböcker för att få tips på hur jag kunde kontrollera kroppen ännu mer, bli ännu smalare. Det var som en besatthet, en drog. Jag kunde äta middag hemma hos mamma men sen, omedelbart, hitta på en ursäkt för att gå ut. Till slut behöver man inte sticka fingrarna i halsen, det räcker med ett litet gulp för att få upp alltihop.

Hans mamma, som är sjuksköterska, anade snabbt att allt inte stod rätt till. Hans syster började också fråga. Men Jan höll masken, klarade sig fram till den där dagen i New York, dit han kom efter gymnasiet som au pair, när han föll ihop på en gata. Mörkret tog över.

– Det är alltså en annan del av mig. Att jag så länge jag kan minnas har hört röster och sett figurer. Från början trodde jag alla gjorde det, så var det ju i sagorna. Att man hade låtsaskompisar eller monster under sängen. Men de som fanns inom mig var aldrig snälla. Rösterna sa hemska saker; att jag var dum och ful och idiot. En som borde dö. Oftast höll sig skuggorna på avstånd, gick att hantera. I New York blev de fler och fler, många miljoner, och strömmade rakt in i mig.

Du talar själv om att gå in i en psykos. Vad händer?

– Jag tappar greppet om verkligheten. Samtidigt kommer känslan, och den är stark, att om jag tar livet av mig räddar jag hela världen, bara jag försvinner blir det fred på jorden och alla människor får det bra. Ofta minns jag inte efteråt vad som hänt. Men jag blir aldrig våldsam mot andra, har aldrig gjort någon annan illa. Bara mig själv.

Den gången, i New York, fick han åka hem. Genom åren har han haft nya genomklappningar, senast i våras när arbetet med boken blev för tungt. En kväll hängde han på sig två kameror och gick rakt ut i Kalmar, iklädd bara kalsonger.

–Tack och lov tog jag mig hem till några vänner, som tog hand om mig. Men det innebar att jag missade flera bilder till boken och efteråt skämdes jag fruktansvärt. Särskilt som Kalmar FF skulle premiärspela på den nya stadion, det satt 12 000 människor på läktaren.

Han tog sig dit. Han vågade gå in, med sin kamera. Tack vare att han på vägen mötte tränaren och lagkaptenen. De tog hans hand, gav honom styrkan.

Nu brer han en smörgås, försäkrar att han känner sig starkare och numera kan äta vad han vill, njuta och känna smaker. Kvar finns andra outforskade pusselbitar; som hans snällhet.

–Det är tjejer som sagt att jag varit för snäll. Du vet, jag är den som man kan prata med om allt – men sen blir man ändå ihop med någon annan, tuffare kille. Ibland kan jag känna att det där med hora och madonna gäller också för män. Det handlar inte om kön utan om människor.

I sina svagaste stunder har han inte ens vågat känna efter vad han själv vill. Har andra beställt pizza på krogen har han också gjort det, även om han hellre velat ha pasta.

–Och jag har lyssnat på musik som jag egentligen inte tycker om. Bara för att jag trott att jag skulle göra det. Men värst har varit min avstängdhet, att jag låst in mig i ett eget fängelse.

Har något hänt i hans liv som format honom till den han är? Till slut vågar jag fråga och han nickar, säger att det finns saker som han inte kan, eller vill, tala om. Ännu är han inte där. Men han har en terapeut, som han gått till i många år. Att lossa på instängd smärta, våga minnas, är ett tungt jobb.

–Redan under skolåren sökte jag hjälp men tyvärr blev det så fel eftersom jag mötte en kvinna inom vården som sa att jag måste vara homosexuell. Jag har inget emot att människor av samma kön älskar varandra, verkligen inte. Men jag visste ju att jag var heterosexuell. Att få höra motsatsen var förödande när jag redan var så vilsen.

Genom åren har Jan Nordström haft flera förhållanden med kvinnor, vi ska inte göra hans historia mer sorglig än den är. Relationen till Ia var speciell, när han talar om henne formar han händerna till en skål, en mjuk rundel där deras vänskap vilade. Hon var gift, hade barn; det de hade gemensamt var något annat.

–Hon var min själsfrände och efter bara några månader bestämde vi att börja jobba ihop, dela kontor. Den där eftermiddagen när hon skulle på en läkarkontroll hade vi bestämt att vänta med kaffet till efteråt, mer dramatiskt var det inte. Sen stod hon i dörren, helt vit i ansiktet, och sa att hon bara hade några månader kvar att leva. Hon hade just fått veta att hela hennes kropp var full av cancer.

Hon levde i fem år till. På den sista bilden som Jan Nordström tog på henne sommaren 2008 på Öland, den som också finns med i boken, går hon ut i det hav som hon älskade.

–När hon dog försvann jag också, så kändes det. Först efter ett halvår vaknade jag upp och sedan dess har jag burit med mig hennes ord att jag måste leva, måste våga vara nära andra människor, eftersom det finns så mycket värme och kärlek. Så många färger där utanför. ”Jag vet det, för jag ska dö,” sa Ia.

Det var hon som köpt färgerna han sparat under sängen. Sedan barndomsåren har Jan Nordström målat, rakt ut som han själv säger. Men bara svartvita bilder; mörka, dramatiska.

Nu hänger färgsprakande bilder på hans väggar, de som fötts ur en annan kärlek, ur mötet med kvinnan han träffade för några år sedan. Deras relation tog slut, men kvar finns hans lycka, lättnaden att – äntligen – ha kommit någon nära. Han stryker sig själv över armen, säger att nu vet han hur beröring känns.

–Jag förstår också varför jag alltid älskat att fotografera människor som omfamnar varandra. Jag har massor med såna bilder från Kalmar FF. Både på laget och på publiken. Men tänk när killarna går ut plan och säger till varandra: ”Du är inte ensam. Jag finns här, bakom dig.” Tänk om hela världen var mer som ett fotbollslag!

Snart ska han börja måla igen, bara boken spelats ut på plan. Den senaste veckan har varit hektisk, Kalmar FF tillhör stadens största stoltheter, vid sidan av slottet och det nya konstmuseet. Jan Nordström talar med ivriga gester om framtiden, visar på tavlan på väggen där en del av motivet sticker utanför ramen.

–Där är jag nu. Jag vet inte vad jag varit med om men jag vet att jag har krossat ramen, är på väg till något annat. Mer levande.